Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM STILEN I RUNEBERGS LYRIK.
171
I "Saknaden" innehåller den första strofen en
naturskildring :
"I skogen finns ej mer en gren,
Som löf och fägring bär.
Förbi är sommarn längesen
Och endast vinter här".
Först därefter överflyttas bilden till det själsliga området:
"Ja, ute ser jag vinter blott
Och inne likaså;
Och om till verldens slut jag gått,
Jag såge den ändå".
Ocli så innehålla de följande stroferna detta motiv, som är
så vanligt i Runebergs lyrik: "Lifvets och lyckans
förgänglighet är ställd som motsats till naturens ständigt nya
blomning" \
"Blef lunden grön, blef nejden varm
Blef dagen ljus och klar,
Låg kölden i min egen barm
Dock lika ödslig qvar.
O, du mitt ögas fröjd och vår
Jag dig ej återser,
O, du mitt hjertas sol, du går
Ej opp ur grafven mer".
Även i denna dikt är våren symbol för all livets lycka.
I "Det var då" har man samma fall. Även här
åskådliggöres situationen genom första strofens dystra vinterbild.
En gång, medan lyckan varade, var lunden grön och ljuv
och det var vår.
Så ses människolivet av diktaren i det innerligaste
samband med naturens liv. Stundom träder en naturskildring
i stället för en direkt själsmålning och ger med alla de
stämningsassociationer den väcker till liv en långt finare och mera
l}Trisk bild av den själsstämning, den vill uttrycka, än en
1 Söderhjelm a. a. I, 363.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
