Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ACCENTUKUING AV KOMPOSITA I 1600’TALETS SVENSKA 53
utpräglade dialekter. Men beträffande de granskade
1600-tals-poeterna är ju materialet, som synes, litet och osäkert, och
orden förekomma med versvärdet s’s hos dem hundratals
gånger. Gå vi till Keder, uppvisar han 2 på -het och 2 på -ska]),
vilka liksom Spegels 34 på -het, 4 på -skap och 7 på -dom alla
ha versvärdet s’s. Samma versaccentuering av penultima
har Keder i 1 fall på -samt och Spegel i 4 på -sam och 9
på bar (Arvidi har i rimlistan selsàm). Ordens dåvarande
riksspråksuttal med penultimaccent skall ytterligare
bestyrkas genom deras behandling i Stiernhielms hexametrar. Att
märka är ock, att of-dens bestämda form i tvåstavstaktig vers
då vanligen eller åtminstone ofta infogades såsom ss’s
{skönheten), något som kunde ge anledning till en infogning
skönhet (ss’) liksom uttala till ett uttålt. Däremot skola vi
få se, att Stiernhielm i sina hexametrar, där tfrestaviga takter
ingå, regelbundet infogar dem såsom daktyler (s’ss).
Det sagda gäller även om kärlek, som med ultima i
arsis uppträder hos Rosenhane 1 gg i cesur och 2 ggr näst
efter cesur, men hos honom finnas flera tiotal fall med
värdet s’s, och hos Lucidor, som så många gånger framvisar
ordet såsom s’s, blott 2 ggr i rim i jambisk vers, varmed är
att jämföra Arvidis Kärléek :- Bleek. Vid den bestämda
formens infogning hade man samma dilemma som vid orden på
-het etc. Man gav den versvärdet ss’s men ibland även
s’ss’ (ex. Venerid 76). Vilketdera var närmast en metrisk
srilakfråga, som avgjordes mest efter den poetiska traditionen
eller behovet i versen.
Någon slutsats om en fakultativ ultimaaccentuering i
1600-talets riksspråk i de sist behandlade orden kan ej ur
detta material dragas.
Av de nu genomgångna fallen av växlande versaccent
hos tvåstaviga komposita är det blott typen uttalt, söm de
fyra av Kock granskade poeterna mera allmänt visat tendens
att ge versvärdet ss’. Denna ordtyp är ju synnerligen
vanlig och svårumbärlig, och då man önskade den ex. i rim
Resumé.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
