- Project Runeberg -  Språk och stil : tidskrift för nysvensk språkforskning / Fjortonde årgången. 1914 /
172

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

172

GRAMMATIK OCH LOGIK

hed är speciellare än stor’] Det är ju enclast uppvisat, att
ordet är speciellare än skön. Någon annan förklaring är ej
inüjlig, än att förf. a priori ansett alla adjektiver för lika
generella. Det vore eljest en tämligen egendomlig slutledning att
tänka sig, att skönhed, därför att det vore speciellare än skön,
även måste vara speciellare än stor.

För att nu komma tillbaka till själfva analysen av
"verbal-substantiverna", vilja vi fästa uppmärksamheten vid, att vithet
skulle beteckna egenskapen och vit "havende den egenskab".
Om så är, vore ju emellertid förhållandet det, att det vore
adjektivet som fogat något till innehållet i substantivet,
nämligen presens particip av hava. Det vore alltså vit som vore
det speciellare ordet, eftersom det dels innehåller själva
egenskapen vithet och dels något dessutom. Nu är emellertid förf:s
slutgiltiga ståndpunkt, att vithet skulle betyda udet att vara
vitu och sålunda utom innehållet i vit även förete infinitiven
vara. J. förbiser här, att om substantivet betydde något
sådant, utgjordes det väsentliga i dess betydelse ej av
egenskapen vithet utan av den tanken, att denna egenskap
överhuvud taget inhärerade i olika föremål. Skall sålunda det att
vara vit bestämmas, kan ingenting utsägas om vitheten själv
utan endast om vad för de vita föremålen följer av att de
äro vita. Låt oss jämföra uttrycken stor vithet och det att
vara vit är stort. I det förra angives, vad det är fråga om
för slag av vithet, i det senare däremot lämnas detta
därhän och framhålles endast det värdefulla för något i att vara
vitt. Detsamma kunde nu visserligen även ha uttryckts med
satsen vithet är något stort, vari det ju ej talas om någon
bestämd vithet utan blott om vad det innebär för ett föremål
att kunna förete vithet. Skulle emellertid denna betydelse
vara den speciellt substantiviska, vore vårt substantiv ej längre
logiskt berättigat, då det användes om vitheten själv utan
tanke på att denna utgjorde något slags värde. Låt oss se
på ett exempel som snötäckets vithet är utomordentlig. Här
är det tydligen endast fråga om en karaktäristik av den i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:18:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sprkstil/1914/0178.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free