- Project Runeberg -  Språk och stil : tidskrift för nysvensk språkforskning / Fjortonde årgången. 1914 /
264

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

264

STU; OLSSON NOKDBKliCf

komma till rätta med, lånord, som de äro, ur språk, vilkas
aceentregler man oftast inte har en aning om. — Tvärtemot
de allmänna regler, som ovan meddelats, uttalas emellertid
mångfaldiga namn (Ju’piter : Tannhäuser; Ci’cero, Me"xiko:
A’lavo; Osnabrück : LTsedom m. fi. m. fi.). Jag har redan
nämnt, att tydligen penultimas kvantitet spelar en viss roll
vid valet av taktform. Dessutom kunde väl ifrågasättas,
huruvida icke också penultimas kvalitet har något med saken
att skaffa. Jag kommer likväl i denna fråga icke till något
som helst resultat. Att vid valet av taktform i
flerstavelse-taktiga ofta hundratals tillfälliga och rent individuella faktorer
spela in, torde emellertid vara helt säkert.

Accentueringen av de nyengelska nomina propria är redan
i det föregående på flera ställen antydd, och jag skall icke
här offra många ord åt den. 63 samlade proprier ha akut,
av vilka 47 äro tvåstavelsetaktiga, 16 trestavelsetaktiga; 38
ort-, 25 personnamn. Engelskans ljudvärden äro så olika
våra, och som bekant äro i engelskan stavelserna efter den
betonade synnerligen svagt artikulerade. Härigenom så gott som
omöjliggöres vid ett någorlunda språkriktigt uttal den
svenska grava taktformen. Några få undantag kunna dock
anföras. Det redan sid. 253 omtalade Canning vacklar, ocli
Kipling (i vilket vi åtminstone i det närmaste ha att göra
med svenska ljud) har otvivelaktigt vanligen grav. Vid
uttalet av gamla namn (exempelvis Hastings se sid. 253) vacklar
väl bruket, ofta ansluta de sig till icke-engelska nomina
propria, stundom uttalas de i likhet med nyengelska.
Emellertid ha de vanligen i vilket fall som helst akut. Det kan
vara svårt att avgöra, om t. ex. aLondon" bör räknas till
den här ifrågavarande gruppen av nyengelska namn eller till
den allmänna gruppen på -ön med akut (sid. 254), då ordet
uttalas med svenska ljud och säkerligen är ett mycket
gammalt lån i vårt språk.

Jag övergår så till systematiseringen av akut och grav
i franska proprier. Vi kunna här konstatera en
accentflyttning från ultima till annan stavelse i en del fall: taktformen
blir då grav. I vissa andra fall förblir ultima accentuerad.
Tvåstaviga, av vilka jag samlat ett 50-tal, ha i mitt uttal
alltid denna senare accentuering (ex. Gironde, Rousseau’,
Voltaire). Så har möjligen icke alltid varit förhållandet.
Uttalet Voftaire låter sig väl någon gång höra (hos äldre
personer?). Kellgren har (Mina löjen) 2 ggr Voltaire, Leo-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:18:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sprkstil/1914/0270.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free