Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AKUT OCH (i RA V T UTLÄNDSKA NOM. PROPR.
265
pold (Till hans majestät Konungen) Bourbon, men (Sång
över Kellgrens död) Voltaire. Härav kan man knappast
sluta något beträffande deras vanliga prosauttal. Man må
nämligen jämföra, hur i fransk vers iktus kan falla på nästan
vilken stavelse som helst. För övrigt kan väl i allmänhet
accentförskjutningen hos franska ord i svenskan sägas bero
på franskans ganska svävande accentregler, och dess
stigande tonfall i vissa tvåstaviga ord har kanske i svenskan
verkat som grav på penultima. Ja, Weste jämför (enl.
Lyttk.-Wulff II, 55 f.) till och med den svenska grava taktformen med
uttalet av första stavelsen i fr. matin, raison och den
svenska akuta med uttalet av fr. cadre, aiment. Det är sålunda
möjligt., att — åtminstone vissa — tvåstaviga franska ord i
svenskan kunnat accentueras med grav taktform i äldre tid,
och därpå skulle accentueringen Voltaire kunna bero.
Emellertid ha vi som bekant ultimaaccentuering i en stor grupp av
franska lånord, som inkommit i vårt språk i synnerhet under
1700-talet. Bellman har visserligen i sina epistlar n:o 29,
strof 2: "comment se trouve la belle" med accentueringen
J JV^^IJ strof 4: "petite canaille" mecl accen-
tueringen J^^|J* men åtminstone det senare stället bör
väl anses som (hos Bellman vanlig) inkongruens. För övrigt
ger en undersökning av franska ords accentuering i
"Fredmans epistlar" och "sånger* vid handen, att
ultimaaccentuering är den vanliga. Hur det nu än må förhålla sig med
accentflyttning vid uttalet av tvåstaviga franska nom. propr.
i svenskan, kan man emellertid beträffande de tre- eller
fyrstaviga konstatera, att en sådan i allmänhet äger rum.
Vid accentförskjutningen blir taktformen naturligtvis grav
(på grund av ultimas f. d. fortis). Mina 18 exempel på namn
med (accentförskjutning och) grav taktform äro alla
tresta-viga (ex. Avignon, Boileau, La fontaine). Två av dem
vackla: Diderot och DiderotFénélon och Fenelon. Bland
akuterna (de med bibehållen ultimaaccent) räknar jag 4
trestaviga: Montesquieu’, (madame de) Maint(e)non*,
Robespierre)*, Roch(e)fort’*\ 2 fyrstaviga: Antoinette),
Chateaubriands. Det sistnämnda ordets ultimaaccent i mitt
uttal beror säkerligen på "dissociation" från den efter
namnet uppkallade maträtten, vars namn jag uttalar med grav
(på antepenultima). Att Antoinette bibehåller
ultimaaccentuering, beror väl på association med våra många
franska lånord på ett’ (jfr Hybinette och mindre ofta Hybinette).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
