Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1 - Berg, Ruben G:son. Rimmen i Vallfart och vandringsår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
KUBEN G*. SON BE K G
aldrig kunna lära sig begripa litteratur1. Jag skall därför här
undersöka kritiken av Heidenstams rimning ur några ej
uppmärksammade synpunkter.
Till att börja med måste vi emellertid ta reda på
skaldens egen teoretiska uppfattning av rimmet. Både Bergh
och Noreen anföra det kända uttalandet om stockholmsrimmen
i "Svenskarnes lynne", men det är icke nog. . Lika viktig är
Heidenstams utsago i "Inbillningens logik", där det heter om
poeten Ignotus, som lär en ny estetik: "Rimmet, detta
musikaliska sirat, som var rad brukar släpa efter sig, liksom
skallerormen sin skramla, begagnade han endast här och var
som en tillfällig, av innehållet påfordrad förhöjning och
tillspetsning". I den för Heidenstams konstuppfattning
betydelsefulla uppsatsen "På Runebergs hundraårsdag" läsa vi bl. a.:
"Hans lärdom i metriken kommer honom beständigt tillgodo,
vare sig han försmår rimmets bjällerklang för att röra sig
med en så utomordentlig strofbildning som i Kung Fjalar eller
använder mera lekande och dansande takter".
Redan i hans första bok får denna uppfattning ord, som
visa, att den unge skalden beundrade antikens form och endast
motvilligt böjt sig för kravet på rimning av versen. I dikten
"I det tysta landet" låter Heidenstam Fullmånen tilltala
Karyatiderna på Erechtheion med orden:
kommer talet på det sköna, då ha ni,
antikens vita döttrar, sista ordet.
Det var det sköna, hela världen tror det,
som utan rim och buller och sirater
i fria verser ledde skaldens tal —
medan däremot den nyare tidens poemkonst avspisas med:
1 "Allbekant är, att hos de flesta filologer har den speciellt
lingvistiska beståndsdelen en öfvervigt, som ofta ledt till en ensidig
och ihålig formalism", skriver Atterbom p& tal om Palmblad, som
var för stor estetiker att falla offer för denna ensidighet. Svårast
har den häijat och härjar ännu bland de av Yossler skildrade
posi-Jtivistiska språkmännen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
