Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Vetterlund, Fredrik. Den dunkla slutstrofen i Atterboms “Vallmon“. En ordstudie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190
FREDRIK VETTERLUND
Snart även oss han skickar
till fabelns ljusa land,
och morgonsolen blickar
på våra grifters sand.
Andra halvstrofen — att även vi (liksom våra käre döde)
skola i sinom tid försvinna ur livet, är begriplig. Men
varför står det dessförinnan, att cypressen susar på "dina gudars"
grav? Vad menas med "dina gudar", som tycks komma så
omotiverat? Betecknar det t. ex. några jordade
förhoppningar, jordade ideal eller dylikt? Och vad har det då att
göra med föregående strofer om de döde vännerna, som
drömmen återger oss?
Svaret blir: "dina gudar" är helt enkelt en annan, en
för den förutsättningslöse läsaren skäligen obegriplig
benämning på "dina käre döde".
Dikten skrevs 1811. Atterbom var vid denna tid hemma
i sin egen östgötabygd rätt ensam. Hans närmaste anhöriga
hade avlidit. 1807 hade han mist sin far, vice pastorn Gabriel
Atterbom, och likaledes sin tidiga ungdoms målsman och
beskyddare under skolgången i Linköping, morbrodern,
konsistorienotarien Per Kernell — i sällskapet Musis amici
ägnade han dem poetiska "minnesrunor". Året därpå avled
hans mormoder, och 1810 själva modern. Hur dessa förluster
skulle taga på ett hjärta med den unge Atterboms
känslighet är begripligt. När nu även modern var borta, utvidgade
han sina minnesrunor, vilka blevo till den utomordentliga
dikt om barndomsnejden och barndomshemmet, som står att
läsa redan i Fosforos och som långt senare försågs med lika
sköna tillägg.
I den förekommer emellertid ett ställe, som kastar
avgörande ljus över "Vallmons" dunkla strof. Den unge skalden
besöker kyrkogården, där hans döda far och mor vila; det
uttryckes så:
Den gråa hällen
betäcker tigande min barndoms gudar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
