Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Hylén, J. E. Trenne skolgrammatiska spörsmål - 1. Transitivt brukade intransitiva verb
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRENNE SKOLGRAMMATISKA SPÖRSMÅL
203
(ed. Hultin, s. 3), Oxenstjerna (Dagboksant. 24) och Stagnelius
(Bööks uppl. I, 337), skynda hos Leopold (Fredlunds uppl. I,
67), ivra, ströva hos Oxenstjerna (Dagb. 71, 164), urarta i
Medborgaren 1788 s. 159: (Kellgren) är en vitter gycklare, som
vill urarta nationens manlighet. Ljuda, klinga, skalla, tona,
ryta, blicka, stråla använder Stagnelius (Bööks uppl. V, 9)
ofta med objekt. Gråta någon är vanligt hos Leopold
(Fredlunds uppl. I, 33, 49 m. fi.), Oxenstjerna (Dagb. 192, 194),
Stagnelius (Bööks uppl. V, 21, 122) och ännu mera i
1500-och 1600-talens visböcker. Irra sina spår sjunger
Silfverstolpe (V. Johansson, Den förromantiska balladen 21; jfr Berg.
Poet. frih. 106), och Franzén låter en vind fläkta de glesa
silverhåren (Saml. Dikter I, 211). Upptina, som i Dalins
Ordbok över sv. spr. (1853) anges ha både träns, och inträns,
bet,, har i SAOL7 (1903) endast den senare. Jfr V. Rydberg:
Vad denne ~ säger till stormännen upptinar icke deras
själviskhet (1877, Varia 329). Svälla är i början på 1800-talet icke
så ovanligt i betydelsen vidga, som Marcus (Palmblads romant.
ber. 191) håller före. Palmblads "svälla seglen" har sitt
motstycke i Atterboms "svälla bröstet" (Brev till fästmön, utg.
av H. Atterbom-Svenson, 318) eller "svälla de lena formernas
rundning" (Berg, S. o. S. 1912, 265; jfr Poet. frih. 105, 108),
Tegnérs "svälla barmen" (Mjöberg, Stilstud. 270), Stagnelius’
"svälla de trognas bröst" (Saml. Skr. (Böök) I, 303). Mest är
det dock skalderna, som begagna sig av en sådan frihet.
Falna (Heidenstam, Hans Al. III2, 194, Levertin, Dikter2 38)
och gulna (Heidenstam, Dikter8 95), som Linder särskilt är
gramse på, har jag aldrig sett med sådan betydelse i prosa.
Däremot finner man där ideligen perfektparticipet gulnad
(gulnad lager, gulnat linne, gulnade björkar), vars bruk jag hört
en framstående modersmålslärare utdöma utan att dock
angiva något giltigt skäl för sin förkastelsedom.
Emellertid uppträda dylika verb i transitiv betydelse även
utanför poesiens råmärken. Från skånskt folkspråk anför
Lindqvist, Grram. och psykol. subj. i sv. s. 35, somna (= söva) och
vakna (= väcka). Och lika litet ha de kunnat hållas utanför
riksspråkets prosa. (Jfr Berg, Poet. frih. 104, 108.) Från gångna
tider kan jag anföra som exempel:
Gravarnas grannskap avsvalnade likväl ej kärleksmötenas
glödande ögonblick (Blanche, Skom. dotter (Å. & Å.) 60).
(Striden har) avtynat alla dess (Sveriges) krafter (Döbeln enl.
Wieselgren, Sv. Sk. Litt. V, 153). Dylikt evigt suckande ~
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
