Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Feuk, Mathias. Frödings dikter Parken och Atlantis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
MATHIAS FI-: UK
den som sir .Frödings språkrör i Fthigar är otvivelaktigt en
tolk för hans — här uttryckta — resignerade vemod över
att tillhöra en "dödsmärkt aristokrati", vilken ej har någon
utsikt att stå sig bland alla de ’kloka’ och ’nyttiga’ här i
världen. Däremot kan jag ej finna, att (de två sista stroferna
i) Atlantis har, som B. vill hävda, någon som helst syftning
på att en viss klass, ett visst slag av människor skola gå
under i kampen med andra klasser. Motsatsen står enligt
min mening mellan de döda och de levande; liksom folket i
Atlantis förgåtts, så skola ock vi levande (invånarna i "staden
som sorlar från stranden" —- inga klassmotsättningar äro på
något sätt angivna!) gå slocknandets timme till mötes. De
tre sista raderna i dikten äro ju en alldeles uppenbar
tankereminiscens av diktens inledning: m. a. o. liksom diktaren nu
gungar på vattnet över den sjunkna staden, över vilket
vatten även livssorlet från staden på stranden brusar fram,
sa, skall en gång folk av en främmande stam sorla och gunga
över dessa nu levande, sedan havet ’gått över landen, gått
över städerna fram’.
Jag avstår från att närmare diskutera den àv B. ovan
anförda jämförelsen med svanorna i Parken, då denna
avdelning av dikten hör till dem, som i hög grad verka inskjutna,
och vars rätta tydning ej synes mig så lätt klarlagd.
Åtskilligt däri styrker dock knappast den av B. gjorda
parallellen. Skulle verkligen svanorna vara en symbol för de
desillusionerade, blaserade, av livet brutna fångarna i
Görlitz-parken, så måste åtminstone den karaktäristik av svanorna,
som säger, att de röra sig som om "sinnet ännu aldrig lärt
att lida" och som om "mod och framtidshopp" vore deras
drivkraft, överhoppas eller borteskamoteras. Skall vidare den
sista strofen utgöra parallellen med de kuvade, i sin
omgivning värnlösa fångarna, så kan därvid anmärkas, att strofens
innebörd är en så ytterst vanlig bild för hur något i sin rätta
miljö skönt i en annan kan bli raka motsatsen, att någon
Frödings tanke på fångarna i Görlitz åtminstone icke är av någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
