Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1 - Smärre bidrag - 6. Ruben G:son Berg. Rimmet -uv, -u hos Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SMÄRRE BIDRAG
155
sitt eget släktled och endast .om man är en originell rimmare,
intresserar man sig för att skapa ovanliga rimpar. Runeberg
var enligt min mening icke en mästare såsom rimkonstnär.
Delvis på grund av sin stridsställning mot romantiken torde
han avsiktligt ha skjutit rimmet åt sidan, i alla händelser
har han vanligen föga sökt nyttja dess möjligheter. Han
har gång på gång nöjt sig med klanglösa rim, och det
akustiska i rimmens verkan liar han merendels icke eftersträvat.
Men han var en alltför medveten författare för att tjugu
gånger nyttja ett och samma i litteraturen nya rimsätt
utan att veta av, att han införde och vidhöll en nyhet.
Bergroth skriver: "Att uttalet var dialektiskt — även i Finland
— därom var han säkerligen ej medveten". Alltså tror
Bergroth: 1) att Runeberg uppfattade ljuv— du som ett
fullgott rim, samtidigt med 2) att han inte hade reda på, att detta
fullgoda rim aldrig förut förekommit, emedan det icke var ett
rim för andra än nordösterbottningar. Detta förefaller mig
orimligt. Han såg ju olikheten i skrift och rimmade aldrig
t. d. hav — bra eller se — blev. Det torde väl för övrigt någon
gång ha varit föremål för ordskifte mellan Runeberg och
andra vittra män, ty näppeligen upptäcktes denna hans
egenhet först år 1900. — Antingen har Runeberg rimmat medvetet
dialektalt — detta synes mig likväl mindre troligt, därför
att han inte tycks ha rört sig med dialektala vare sig
former eller uttal i allmänhet, och jag är stormsäker på, att
han i hög grad föredrog skriftspråket rent framför
närmanden till bygdemålen. Eller också, och den förklaringen synes
mig sannolikast, har Runeberg, som fann skillnaden i sitt
uttal mellan ljuv och nu 1. du ganska ringa, i detta (som i
flera andra fall) icke av fonetiskt pedanteri låtit hindra sig
att bruka ett lättbjudet rimsätt, som till på köpet gav
honom lägenhet att nyttja som rimord det av honom ganska
älskade ordet ljuv, vilket annars inte hade stämningsfulla
medrimmare inom närhåll.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
