Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Belfrage, Sixten. Studier i Runebergs komposita
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STUDIER I RUNEBERGS K0MP0S1TA
165
Hur skuggan der är djup och rik
Inunder björk och al;
Hur guldbestrålad hvarje vik.
Och hvaije bölja sval.
(1, 31 f.)
Man behöver icke vara mycket bevandrad i Runebergs
diktning för att veta att just detta motiv, den nordiska
sommarnattens skönhet, är ett av dem, som gripit Runeberg
starkast. Man kan heller icke misstaga sig på den varma
och innerliga tonen i föreliggande strofer. Dessa
guldstrålande solreflexer i fjärdarnas vatten och purpurlysande
sommarmoln äro intet poetiskt lånegods utan sedda med all den
intensitet, ett öga kan ge sitt seende, när det menar sig
betrakta det högsta i all jordisk skönhet1. Här är det
naturiakttagelsen — låt vara en poetisk naturiakttagelse —, som
tagit sig uttryck i dessa illusionskomposita, som därigenom
få en mera realistisk karaktär än som i nyromantisk
litteratur vanligen torde vara fallet. Man kan jämföra ett tidigare
ställe hos Runeberg, där just dessa båda kompositumgrupper
äro representerade: Se, när dagens purpurlågor glimma.
Tjusar än en guldbestrålad dimma, An en blomma, i sin
knoppning röjd (Till den ålderstegne, 1, 77). Det är lätt att märka
skillnaden i objektivitet.
Det är väl Runebergs kärlek till sommarkvällens och
sommarnattens skönhet, — även sommarmorgonen skildrar han
som bekant med betagande friskhet — som gjort purpur
med dess sammansättningar till ett så vanligt ord i hans
språk2. Visserligen har målningen av kvinnofägringen
bidragit till frekvensen, ty i denna följer Runeberg troget den
nyromantiska traditionen utan synnerliga avvikelser. Man
gör utan svårighet den iakttagelsen att när ett traditionellt
poetiskt uttryck verkligen kan av Runeberg fyllas med något
av honom sett och beundrat, han gärna bibehåller det utan
1 Jfr Söderhjelm, a. a. 1, 381.
2 Se Hedvall, Runebergs poetiska stil, s. 307.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
