Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Belfrage, Sixten. Studier i Runebergs komposita
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STUDIE 11 I RUNEBERGS KOMPOSITA
171
mästarens bref" och "Legender", återkom han nämligen till
en liknande användning av blomster-komp., nu mera
personligt präglad. Den "Guds blomstergård" skalden nu
besjunger är belägen på jorden och markerar gent emot mera
trångbröstade och asketiska åsikter det av synd och ondska
obesmittade, som kan uppenbaras även i den jordiska
skönheten. "Den gamle trädgårdsmästarens bref" äro ju helt
och hållet byggda på ett dylikt motiv, jfr Ve, ve, min Herre,
att jag så litet sett utåt från min blomstergård, och så litet
lärt känna människorna och verlden! (4, 291). I sitt första
brev säger trädgårdsmästaren om sin dotter: Sjelf har hon
vuxit upp, utan ledning af en mensklig hand, med den blåa
himmelen till far och hemmets lugna blomsterverld till moder
(4, 286). I "Chrysanthos" kommer samma åskådning fram
som i "Den gamle trädgårdsmästarens bref": Se dig kring i
verlden! O, hvad ser du? Öfverallt Försonarns
blomsterrike. Mörkt för den, som blindt till honom stormar, Är det
klart och öppet för det öga, Som i kärlek stilla höjts mot
honom (4, 275 f.). Hela världen är Herrans ’blomgård’ (ib.
4, 276). I "Chrysanthos" träffar man också
sammansättningarna blomstervårdarinna (4, 273) och blomster folket (4, 274),
vittnande om blommotivets genomarbetning i Runebergs såväl
tanke- som språkvärld. Huru även den skönhetssyn, som för
Runeberg var den mest omedelbart gripande, kunde
samsmälta med blommornas fägring, bär ett ställe i "Den gamle
trädgårdsmästarens bref" vittne om: När då hvarje fläkt lagt
sig, och sjön speglade jorden och skyn, och skyn, som en
spegel, återstrålade jordens alla blomsterfärger, och solen i
famnen af sitt ljus omslöt allt detta, då log du och frågte
mig, hvilkendera var vackrare, jorden eller himmelen ? (4, 292).
Den frändskap Runeberg alltid såg mellan människolivet
och naturlivet kommer särskilt tydligt fram i komp.
men-niskoblomma. Det användes först med avseende på den yttre
skönheten i "Höstsång" (publ. 1833):
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
