Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
N AT. BKCKMAN
för övrigt även latinet och grekiskan. I båda dessa språk
ha vi bildningar, som icke kunna gå tillbaka på något
indoeuropeiskt futurum. Och å andra sidan ha dessa gamla
lit-teraturpråks nu levande ättlingar alldeles uppgivit de
futur-bildningar, som moderspråken ägt, och ersatt dessa med ännu
yngre bildningar.
Om vi sålunda se ut över det språkmaterial, som är oss
lättast tillgängligt, över de mest kända kulturspråken
(skolspråken) och dessas närmaste släktingar, så möta vi ett
ganska brokigt virrvarr av bildningar, flexionsformer i egentlig
mening och omskrivningar, som icke kunna föras tillbaka på
en eller några få gemensamma urformer.
Gynnsammare ställer det sig, och intressantare blir
uppgiften, om vi söka enheten på det semologiska området. Det
visar sig då, att de växlande formerna kunna sammanföras
under två semologiska typer:
1) en typ, där uttryck för modus övergått till uttryck
för framtid. Hit hör latinets faciam, naturligtvis identiskt
med den likalydande konjunktiven. Vidare franskans Je
par-ler ai, jag har att tala (om meningen varit jag har förpliktelse,
jag har rättighet eller jag har för avsikt, kan vara för oss
likgiltigt). Vidare höra hit ett stort antal omskrivningar med
skola, vilja och andra hjälpverb, som nedan behandlas; som
en av de äldsta må nämnas grekiskans omskrivning med
|iiXXeiv.
2) en typ, där uttryck för visst aktionssätt, särskilt
per-fektiviskt aktionssätt, fått uttrycka framtid. Hit höra många
användningar av presens för framtid. Man kan jämföra Jag
älskar er, som alltid betecknar känslan i ögonblicket, med
Jag dör, om Ni försmår mig, som påtagligen avser att
förutsäga framtiden. Då barnet talar om När jag blir stor, så
avser det icke det för övrigt alldeles ogripbara ögonblick,
som skulle utgöra gränsen mellan barnets och den vuxnes
livsform, det avser den framtid, då det kommer att kunna
säga Jag är stor. Av andra uttryck, som klart låta hänföra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
