Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
AX KL LINDQVIST
kunde företagas (Svenska Akademiens Handl. 44: 96) o. a. efter
icke fela, det är icke utan.
I danskan är denna användning av jo som pleonastisk
negation vanligare än i vårt språk och där har bruket h&llit
sig fram till vår tid. Ännu äro även i tal sådana förbindelser
gängse som der er ingen Tvivl om, at han jo er sy g; det kan
ikke nægtes} at du jo har Ræt. Exempel ur den äldre
litteraturen finnas i Kalkars ordbok.
Få ett annat av utg. i de språkliga anmärkningarna
påpekat ställe i Valda Stycken (s. 165, r. 24 ff. Relationes
curiosæ) står icke i samma funktion eller rättare på samma
sätt utan funktion efter det negerade vb. neka: Att icke sirener,
haaf-fruer och dheslijkes creatur medh menniskio skapnat finnes
i haaff och i watnet, kan så mycket mindre neekas, som . . .
En punkt med pleonastiskt icke efter förbjuda finner man
i ett av de partier ur Olavi Petri Krönika, som avtryckts
i Valda Stycken (s. 14, r. 26):
–-Sweriges laghboock, ther forbudit warder, at man
jcke troo skal på stenar och lundar.
Ett annat sammanhang i Valda Stycken där ju efter föreg.
icke själv står med betyd, ’icke’ (s. 141 r. 6 hos den
danskfödde författaren Oloff Swensson Lemwig), påpekades i
min föreg, uppsats i denna tidskrift (Bd 16 s. 216).
Även i denna användning är ju enligt samma samlingars
vittnesbörd ej ovanligt i äldre och yngre nysvenska.
jntit är så ringa j bland Creaturen, at thz jw haffuer sina
nytto mz sich skriver O. Petri i Menniskans ärliga skapelse 18;
Icke äre wij heller så fattighe alle At wij haffue jw
nå-ghot wij på kunne halle säger Tobias till sina medfångar i
Tobiæ Comædia B 3 a;
Ty dagen ähr aldrig så lång, att ju een gång bliffver
qväller skriver C. C. Gyllenhielm i ett brev till Axel
Oxenstierna i Oxenstiernas brevväxling 10: 132, en fri upprepning
för resten av den gamla morgonpsalmens ord:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
