Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKOUUNINCj A U OCH NÄUSLÄKTADK UTTALSFKL 43
en degeneration i vanlig mening dvs. den som utmärkes av
sådana anomalier och brister som vanskapligheter och
utpräglade anlag för sinnessjukdomar och andra svåra
nervsjukdomar. Ej heller ha de släkter, som utdött, varit
hemfallna åt den form av degenoration, som utmärkes av sedernas
depravation, om än enskilda undantag från denna regel
förekommit. Den ovannämnda formen av degeneration, som givit
anledning till många släkters utdöende, synes egendomligt
nog vara vanligare bland lågadeln än högadeln, åtminstone
ådagalägger statistiken, att manspillan bland den senare
knappast varit mer än hälften så stor. Detta onekligen
ganska märkliga förhållande anser Fahlbeck bero på, att
högadeln, särskilt en del av de äldsta av dess ätter, till följd
av förläningar m. m. intill sena tider i stor utsträckning haft
för vana att bo på landet, där de, frånsett ett nog ganska
grundligt festande vid högtidliga tillfällen, i det stora hela
fört ett enkelt och sunt liv, under det lågadeln och vissa
på senare tid tillkomna friherrliga och grevliga släkter
mestadels varit en ämbetsmanna- och hovadel, som därför mera
haft anledning att uppsöka städerna. Överhuvud taget synes
Fahlbecks uppfattning vara den, att ett liv på landet under
enkla förhållanden, enkel uppfostran samt lugn verksamhet
äro förhållanden, som konservera även de historiska släkterna,
vilka eljest synas dömda till en snar undergång — en tröst
kanske för dem, som i gulaschnoblessens uppblomstring se
en verklig fara för vårt lands framtid; ty denna klass måste,
om Fahlbecks uppfattning är den riktiga, uppenbarligen i
grund reformera sig och sitt levnadssätt eller också gå under.
Statistiken visar, att ttflertalet historiska ätter dör i första,
andra och till och med tredje ledeta. De, som lyckats hålla
sig kvar längre än så, ha därigenom visat sig äga en
särdeles stor livskraft och anpassningsförmåga. Därav följer det
i första ögonblicket förvånande förhållandet, att en "gammal"
släkt i allmänhet har större utsikter att fortleva än en yngre.
Den rätt vanliga populära uppfattningen, att en ätt nödvän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
