Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett och annat om Tegnérs versbildning.
Natanael Beckman liar nyligen i denna tidskrift &nyo
berört inlednings verserna till Svea och fasth&ller gent emot
Risberg, som söker en kompromiss mellan den naturliga
läsningen och det jambiska versschemat, att Jord är att betrakta
som en enstavig versfot, varpå följer en anapest. Det är
icke min avsikt att deltaga i diskussionen om stavelsernas
tidsvärde. Jag är icke skolad på det området, och det
förefaller mig — väl just därföre — som det hela reducerade
■sig till en uppläsningsfråga och därmed vore mer eller mindre
hemfallet åt den subjektiva smaken. Men jag vill betrakta
frågan från en annan synpunkt, den genetiska, om jag får
begagna denna kanske väl anspråksfulla term.
Beckman opponerar sig icke utan skäl mot den antika
metrikens — kanske rättare den moderna musikteoretiserande
metrikens — tryck på den svenska versläran. Jag tror
emellertid, att denna senare kunde hava något att lära av
den nyare riktning inom den klassiska metriken, som i det
väsentliga inletts av Wilamowitz-Moellendorff.
I stort sett kan man säga, att donna teori bygger på
den rytmiska frasen i stället för på versfoten eller den
musikaliska takten, som hittills varit vanligt. Takten är ju en
abstraktion. En musiker sätter icke ihop sin komposition av
takter utan av motiv, och på samma sätt är förhållandet med
ordskalden.
Den stränga regelmässighet, som utmärker särskilt de
romerska poeternas meter, har icke förefunnits i den äldsta
grekiska poesien. Dess form har snarare erinrat om knittel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
