- Project Runeberg -  Språk och stil : tidskrift för nysvensk språkforskning / Nittonde årgången. 1919 /
109

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1 - Gjerdman, Olof. Aktiva och passiva versifikatörer emellan. I. Rimmet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

AKTIVA OCH PASSIVA VEltSIFIKATÖKElt EMELLAN 109

lika givet att deras dikter i sin nuvarande form därför böra
betygsättas högre, även frånsett stockholmsrimmen. Under
brottningen med svårigheter kunna många värden vinnas.
Den som har lättast att skriva skriver inte alltid värdefullast
och bäst.

Det kan hända att en gång alla svenskar komma att
anse dét vara det bästa uttalet att icke i sitt vårdade tal
skilja mellan e och ä. Om så sker skola givetvis
stockholms-rimmen bli för alla svenskar goda lielrim, men de
stockholms-rimmande skaldernas förtjänster om rimmet skola icke
därför kunna anses större än nu. Och även om utvecklingen
mot ett riksspråk icke skulle medföra sammanfall av e och ä
kan det ju hända att deras dikter en gång komma att ur
rimsynpunkt bli allom täckeliga. Helrimmets makt kan
brytas. Men högre än nu skulle inte heller då de
stockholms-rimmande skaldernas förtjänster om rimmet kunna skattas.

Innan jag lämnar stockholmsrimmen vill jag säga
ytterligare ett par ord med anledning av Söderhjelms yttrande om
Levertins stockholmsrim: "kanske äro de nu redan förlåtna".
A-talarna kunna helt visst fullt förlåta dessa rim men det
förutsätter att de läsa de dikter där dessa förekomma icke
en eller annan gång utan många gånger. Obehaget vid den
bristfälliga ljudöverensstämmelsen trubbas då av och kan till
sist alldeles försvinna. Det går ju nämligen för oss med rim
och annat i diktning som med exempelvis linjerna i en
människas ansikte. Till en början kunna vi stötas av att något
drag i detta liksom icke passar till de övriga men när vi vant
oss vid det, se vi det icke längre eller om vi se det, stöter
det oss icke längre, ja till slut kanske vi inte skulle vilja ha
det utbytt mot ett bättre passande även om detta voro möjligt.

Olof Gjerdman.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:19:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sprkstil/1919/0113.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free