Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1 - Smärre bidrag - 2. Theodor Hjelmqvist. Himlen är överspänd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8V1ÄRUE BIDHAG
117
här kommer och talar om sjelföfverskattning och
öfverspänd-het, så svaras: välan det öfverspända har också sitt
berättigande, sin plats i fortskridandet! Himmelen är sjelf
öfver-spänd. Det kan för öfrigt än en gång komma den tid, då
det öfverspända i tanke, ord och handling begripes och
hedras såsom det som för tillfället var det rätta och fordrade.a
Med anledning av nu citerade ställe talar Ernst Liljedahl i
sin stora biografi över Norström (2:482) "om ett koncist
Norströmsord: ’Himmelen är själv överspänd’*.
Nu förhåller det sig så, att Norström ej är den förste
som använt ifrågavarande "vits", som många kanhända finna
föga tilltalande. Uti berättelsen En sommarsvaghet (Förr
och nu 1874) låter Pontus Wikner den person, i hvars mun
berättelsen lagts, säga, se spalt 21: tfDeri [i min fantasilek]
inblandas ett gammalt minne, som jag aldrig kan komma
riktigt ifrån. Till att börja med är det endast ett yttrande,
som fäldes af en ungdomsvän, och om hvilket yttrande jag
skulle säga, att det var en temligen trivial och långsökt witz,
i fall det icke, när jag hörde det, hade gjort ett visst intryck,
som sedan icke velat gå bort. Yttrandet bestod i följande
underliga fråga: ’tycker du icke, Engelbert, att också
himlahvalfvet är öfverspändt?’" Och längre fram säger berättaren:
"Nej, Werner, du är icke öfverspänd, icke mer än det blå
himlahvalfvet." Jfr också: "’Himmelen öfverspänd’ . .
besynnerliga tanke!" Spalt 59.
Det är naturligtvis möjligt, att Norström oberoende av
Wikner kommit på ifrågavarande ordlekande uttryck eller att
de båda författarna haft någon gemensam — hittills ej påvisad
källa — för sin vits. Men då Norström otvivelaktigt varit
mycket intresserad av Wikners skrifter — Wikner var ju
enligt Norströms yttrande i föredraget om Personlighetsprincipen
den enda otvivelaktigt geniala människa, som N. under hela
sin ungdom och yngre mannaålder kom i beröring med (se
Liljedahl, Cit. arb. 2: 335) —, synes det mig sannolikast, att
han läst En sommarsvaghet och att "det koncisa Norströms-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
