Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Lundin, Erik. Behandlingen av infinitivmärket ’att’ i nusvenskan (Fortsättes)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEHANDLINGEN AV INFINITIVMÄRKET ATT’ I NUSVENSKAN 1 f> 1
gagna utan även att göra C 148. ’att gå npp till hennes
hem, kunde han inte förmå sig till’ U 90 f. ’att framställa
ultimata har Foch icke makt till’ St.T. 331.
Angående räcka till o. d. se § 11, i.
§ 2. Även i de fall, där en prep. lätt kan tänkas
utelämnad framför inf., är att oftast nödvändigt. Särskilt
gäller detta ställningar, där prep. blott méra sällan (t. ex.
endast i poesi) saknas. Sålunda heter det t. ex. roa sig (med)
att (§ 10 slutet), rädd (för) att (§ 15), orsak (till) att göra ngt
osv. ’Jag gör nog hr E. för stor ära att spilla så många
ord på denna ~ affär’ A.B. 12, 1919. Jfr i stället att (= ’i
stället för att’, Hdrii h 248, 278; numera mycket sällsynt i
prosa) och poesins att = ’för att* (§ 4).
Anm. Till att förekommer någon gång enhetligt såsom
inf.-märke i alldeles samma ställningar som ensamt att, dock
blott i vardagligt talspråk (uttalat ’te å’) samt i poesi i
skämtsamt syfte eller (så vanligast) på grund av meternöd
(Beckm. s. 132). Åtskilliga hithörande ex. ha anträffats hos
Norlander, Fallström, Ossian-Nilsson och i Odyssén. — Vida
vanligare är i talspråket ensamt till (utt. ’te* 1. ’ti’) i samma
användning; i vanlig skriftspråk däremot brukas det aldrig
så1. — Dessa till att och till äro emellertid att betrakta som
andra inf.-märken och förbigås alltså här2.
§ 3. Om man. än således icke är berättigad att i
användningen av till framför inf. se något undantag från regeln
om nödvändigheten av att efter prep., så träffas dock någon
enstaka gång verkliga undantag3.
1 Obs. dock (giva) till känna (fsv. enl. Söderwall även at 1. i
kænna), men detta fattas väl nu (trots arkaiserande stavning) som ett
enhetligt uttryck (jfr tillkännagiva) och känna knappast som inf.
4 2 Även att var ursprungligen en prep., samma ord som nysv.
åt (jfr ty. zu, eng. to osv. — Se C 171 n. 2).
8 Att sådana förekomma, anmärkes också av SAOB, Sundén och
Backman. — Hos Lyttk.-W. (s. 35 not.) protesteras kraftigt mot detta
bruk; som ett särskilt avskräckande ex. anföres: flickan trädde
fram / I morgonglansen utan känna skam’.
Jfr i äldre språk ex. ’them leddes widh dagliga gå medh fulla-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
