Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SYNTAXEN I WLLft&Lft WUNDTS SPRÅKFILOSOFI 113
Han är stark den där lilla bytingen. Här är det inte något
nytt, att han är liten, men vi taga upp saken, p&minna därom
i kontrastens intresse. Allt detta kan gott gå in under en
förnuftig definition p& grammatisk underordning. Men nu
kommer en annan grupp, helt olika den föregående. Om vi säga
(mer litterärt) Han sprängde fram på sin löddriga springare,
s& kan ju attributet sägas tillhöra det nya, som jag talar om3,
och om vi här vilja använda termen underordning, så få vi
tillerkänna det en helt ny betydelse; tillägget löddrig har
mindre vikt för det hela, kunde vara borta men meddelas s.
a. s. i parentes för karaktäristiken skull. Det är tydligen
huvudsakligen mer litterära stilarter, som gynna denna
konstruktion. I tal kan man få höra Du har det bra, som får
bo i det trevliga Lund. Satsen är ju inte litterär i strängare
mening, men den är nog påverkad av litterärt språk. Om
en allmogeman skulle uttrycka samma sak, så sade han snarare
s&: Du har det bra, som får bo i Lund; det är en trevlig stad.
Nu är det naturligtvis så, att det finita verbet, inklusive
verbet varay som Wundt icke vill räkna dit, har till sin
specifika uppgift att uttrycka det nya, som jag talar om8, resp.
förmedla förbindelsen med detta. Men av gammalt har språket
behövt uttryck för vad Noreen kallar "en före detta mening",
och därtill ha språken använt olika uttryck. Somliga språk
använda huvudsakligen nominalformer, verbalformer som i
satsen konstrueras såsom adjektiv eller substantiv, och som få
uttrycka, den färdiga tankeförbindelsen. Men ett annat sätt,
ett, som i många fall är finare, är det, att man fortfarande
l&ter den fullgångna förbindelsen uttryckas i nära anslutning
till det uttryck, som passade, då den var ny, alltså fortfarande
använder det finita verbet men på något sätt markerar
satsens karaktär att uttrycka icke en ny utan en given idé
förbindelse. Detta, att trots det finita verbets specifika karaktär
som uttryck för en ny förbindelse, låta det tjäna som uttryck
för en redan färdig sådan, detta är åter bisatsens specifika
uppgift. Vi kunna anföra samma slag av typexempel som
8—24107 Språk och Stil XX.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
