Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SYNTAXEN I WLLft&Lft WUNDTS SPRÅKFILOSOFI 111
språken iekd ha genomföft regelö om ett finit verb i varje
sats, man kanske har rätt att upplösa uttrycket till min är
gåvan. Men viktigare är kanske, att Wundt icke synes ha
iftärkt, att- det berörda ättrycket har en mycket nära släkting
i engelskan, där som bekant my giving betyder, visserligen
ièke "jag ger* men tfatt jag gera. Den attributiva
förbindelsen är här som s& ofta ekvivalent till en bisats, de beteckna
båda teke en ny förbindelse, som jag meddelar, utan en förut
given, som jag av någon anledning talar om. För övrigt
behöva vi för att få exempel ieke gå till engelskan. Mitt val
är ju = "att jag väljer" eller "att jag väljes". Tillräckliga
skäl finnas absolut icke för att från formen min gåva sluta
till en annan form av tänkande, inför vilken subjektet har
mindre vikt än objektet, alltså en annan form av tänkande
än den, vi äro vana vid. Vi finna i Bibeln på ett ställe:
Min är hämnden, på ett annat Jag Herren, din Gud, är en
stark hämnare. Skulle det verkligen mellan dessa uttryck
råda någon större skillnad i avseende på tankearbetets
allmänna riktning?
En sak, som Wundt icke närmare berört, men som också
hör hit, är de i de västeuropeiska språken, och f. ö. redan
i grekiskan, uppträdande bestämda artiklarna. Vill man
riktigt ånge, vad som är grundbetydelsen hos den bestämda
artikeln, så är det ju precis detta: att beteckna substantivet
såsom förut presenterat, antingen så att det föreliggande
sammanhanget redan ger besked, eller så, att föremålet kan
antagas utan vidare vara bekant för en var inom den
ifrågavarande språkgemenskapen. På mer speciella fall kunna vi här
icke gå in. Det berörda må vara nog.
Av den uppfattningen, att det grammatiska subjektet
normalt innehåller något förut bekant, som utgör
anknytningspunkten för det nya, som skall meddelas, förklaras ju
subjektets ställning såsom i ett stort antal språk normalt främst i
satsen utan vidare.
* *
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
