Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM KLANGFÖRÄNDRINGAR I VÅR RÖST ETC. 151
att deras språk icke verkade på något sätt egendomligt? Hur
skulle annars det viskade talet kunna uppehålla skillnaden
mellan akut och gravis? Det saknade ju tonalitetsakcenterna.
Men jag lärde mig att det fanns språk som i mycket stor
utsträckning särhöllo ord uteslutande genom bruk av olika
tonhöjder och tongångar, t. ex. kinesiskan. Hur kunde kineserna
förstå varann vid viskning? Situation och ordställning kunde
givetvis underlätta begripandet men massor av historier om
roliga missförstånd, förorsakade av tonhöjdsskillnadernas
försvinnande vid viskat tal, måste naturligtvis vara i svang. Jag
sökte emellertid förgäves dylika historier i fonetisk och annan
språkvetenskaplig litteratur. Senare har jag tillfrågat prof. B.
Garlgren om han hört talas om att kineserna ha någon
svårighet att förstå varandra när de viska. Det hade han ej. Då
viskning således icke tycks vålla kineserna och andra sådana
tonalitetsdyrkare några svårigheter lär detta icke kunna
förklaras på annat sätt än att antingen det vanliga talets
tonhöjdsförhållanden vid viskning ersättas av någonting som kan
göra samma tjänst eller också att det vanliga talet icke bygger
på tonhöjden såsom det läres. Man är starkt frestad antaga
att det senare är rätta förhållandet. Hur skulle man annars
förklara att omusikaliska kineser kunna tala sitt språk
tillfredsställande? Och det måste de kunna. Eljest hade vi
säkerligen hört talas om motsatsen. I Kina liksom i andra
länder äro väl de högmusikaliska i avgjord minoritet. Hur
rimmar det sig med tonhöjdens stora betydelse i kinesernas
språk? Såvitt jag kan förstå rimmar det sig inte alls.
Jag sade att musikaliska personer i allmänhet tro sig
väl veta vad tonhöjd är. Emellertid är det icke så helt med
vetandet. I Ebbinghaus* Grundzüge der Psychologie I, sista
uppl. 1919 läsa vi sid. 303: "Ein genaures Studium . . . hat
in den letzten Jahrén zu einer bemerkenswerten Veränderung
der herkömmlichen Tonlehre geftlhrt. Die Tonhöhe ist keine
einfache Eigenschaft, sondern enthält zwei Momente, die freilich
normalerweise nicht unabhängig von einander variiert werden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
