Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Cäsur och diäresis i 1600-talets svenska
hexameter.
Vid svensk återgivan av grekiska och romerska
versformer vällas den största svårigheten, såsom Lönnegren
framhållit, Grundsatser i svensk prosodik 12, av den för versens
välljud och skönhet så betydelsefulla cäsuren. Framför allt
gäller detta hexametern. Antiken var föga böjd för diäresis,
och ypperst skattades hexametrar, som undveko sammanfall
av takt- och ordslut i de fem första takterna, såsom i
följande:
IloXXà 5’ ënetx’ dbråveofre xiwv ^päft’ 6 ytpaiOQ (Hom. II. I, 35)
Sic effata sinum lacrimis implevit obortis (Verg. Aen. IV, 30)
Även om den antike hexameterdiktaren sällan kunde nå
ett så lysande resultat, måste han dock bemöda sig om att
ordslut ej inträffade vid slutet av flera på varandra följande
takter. Dessa borde i sig innesluta delar av ett par ord.
Cäsuren verkade därigenom sammanbindande, och orden
promenerade så att säga arm i arm. Den avskärande verkan
uppehöll huvudcäsuren, varför denna måste skarpt markeras.
Då det även i svensk hexameter ligger vikt uppå, att
huvudcäsuren framträder fullt tydlig, har det synts mig löna
mödan att mera ingående granska, hur våra skalder löst denna
sin uppgift. Med föreliggande uppsats har jag därför velat
lämna ett ringa bidrag till denna fråga genom att undersöka
cäsur och diäresis i den svenska hexametern under dess första
glansperiod.
Denna inföll på 1600-talet. Väl äga vi bortåt ett tiotal
hexametrar bevarade från vår medeltid, nämligen sju ordspråk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
