Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
ÖLANDS KUNSKMFTEH.
tecken för nasaleradt a, q för u-omljud af a.1 De ursprungliga halfvokalerna betecknas
med ?’ och w.2 — Tecknet f använder jag vid transkription öfverallt der inskrifterna
hafva V och skrifver alltså: faþur, ceftÍR, Fastulf, grafinn. Uttalet har i de två
sistnämnda exemplen på inskrifternas tid förmodligen varit det af en bilabial klingande
spirant (b). Men då vi icke hafva något allmänt brukligt tecken för detta ljud, har jag icke
ansett mig kunna frångå det hittills vanliga beteckningssättet, i synnerhet som detta är
i öfverensstämmelse med beteckningssättet icke blott i inskrifterna, utan äfven i
norsk-isl. handskrifter och normaliserade texter.3 — Deremot har jag infört gh såsom tecken
för den till g svarande spiranten. Jag har ansett det nödigt att göra skilnad mellan dessa
tvenne ljud, då ingen tvekan kan vara om uttalet och redan rätt gamla inskrifter
använda h = gh; det är orimligt, synes det mig, att transskribera sihstin med Sigstenn
(Gräsgård nr 16). Det använda tecknet bör icke synas främmande, då det är den fornsvenska
skriftens tecken för detta ljud.
Beträffande diftongerna vill jag här anmärka följande. De tecken, som stå för den
ursprungliga diftongen æi, har jag i regeln transskriberat med æi. I de flesta af Ölands
inskrifter brukas uteslutande beteckningen ai eller ei. Att uttalet i dessa inskrifter varit,
diftongiskt, derom kan intet tvifvel hysas. I ett mindre antal inskrifter står i för
ursprungligt æi, stundom vid sidan af ai i samma inskrift. Äfven vid transskriptionen af
dessa inskrifter har jag i hufvudtonig stafvelse återgifvit de t-ill diftongen svarande tecknen
med æi, enär jag beträffande de flesta af dessa inskrifter tror mig kunna gifva stöd för
den meningen, att de äro äldre än diftongens öfvergång till enkelt ljud i Ölandsdialekten
och ingen af dem bevisligen är yngre än denna ljudöfvergång.4 I icke hufvudtonig
stafvelse har jag deremot återgifvit ett i, som står för ursprungligt æi, med enkelt vokal-
1 Det genom m-brytning uppkomna ljudet betecknar jag ia.
2 Jag skrifver sålunda icke blott Swæinn, utan äfven Wikarr. I förra fallet har kalfvokalen i fornsv.
bibehållit sitt vokaliska uttal, medan i det senare fallet den i de flesta dialekter blifvit labiodentalt v (genom
bilabial spirant såsom mellanstadium). Se Kock, Fornsvensk ljudlära, s. 1 ff. Då jag emellertid icke kan
afgöra, på hvilket utvecklingsstadium halfvokalen befunnit sig i öländskan på inskrifternas tid, har jag ansett det
riktigast att i begge fallen använda ett beteckningssätt, som är etymologiskt berättigadt. — Äfven i ordens midt
har den labiala halfvokalen i fsv. i vissa fall öfvergått till v och sammanfallit med urspr. t> (/), t. ex. fsv. gt.
arva(r), nmt. arf, isl. qr, gt. qrvar, pil. Men i de öländska inskrifterna äro dessa tvenne ljud ännu åtskilda:
kiarua Mörbylånga nr 5, seuar Hulterstad nr 21; deremot krafin (grafinn, begrafven) Bjärby bro, Runstens sn,
halfa Lerkaka i samma sn. I detta fall kan det således ej komma i fråga att transskribera den urspr, labiala
halfvokalen med annat än id: giærwa, Scewar.
3 Att införa tecknet t) har jag icke ansett lämpligt, då det troligen icke blott är grammatici, som bruka
taga notis om runinskrifterna. Att skrifva Fastulv, gravinn har jag ansett för olämpligt, då man med v brukar
förbinda betydelsen labiodental spirant.
i Vi träffa enkelt vokaltecken för diftongen æi i hufvadtonig stafvelse i nedannämnda inskrifter:
Mörbylånga nr 7 risa. Sten (utan tvifvel felläsning för stin, se nedan); Kastlösa nr 9 suin (Sicæin; samma inskrift
har äfven raisti och stain, acc.); Gräsgåsd n:r 16 ristll (men acc. stai[n]); Säby nr 18 Sllin. risa (men
þaÍR); Köping L. 1296 Stin. Alla desss inskrifter anser jag vara äldre eller åtminstone icke yngre än den
grupp af uppenbarligen samtidiga runstenar, hvars bäst bevarade representanter vi hafva i de begge
Sandbystenarna nr 26—7, och i denna runstensgrupp är diftongen æi undantagslöst uttryckt med ai eller ei. Vi skola
närmare redogöra för dessa förhållanden vid omtalandet af Sandbystenarna. — Det korta inskriftfragmentet L.
1294 (Köping), som är kändt genom Hilfelings uppteckning, har haft formen stin; om detta fragments ålder kan
jag ingenting afgöra. — Till stöd för mitt antagande att runan för i kan betyda æi vill jag anföra, att man
äfven i norska inskrifter finner i-runan uttrycka diftong. Se t. ex. Nicolaysens Norske Fornlevninger s. 99,
122, 251. Den på sistnämnda ställe omtalade runstenen, Evjestenen, har enligt benäget meddelande af professor
Rygh Stin (acc.), icke Stinn såsom hos Nicolaysen. Jfr nedan s. 33.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
