Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Karlevi, Vickleby sn (Pl. I-III)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARLEVISTENEN.
31
andra än dera, sora på förhand varit invigda i dråpaskaldernas konst — med dem har
intet analogt blifvit upptäckt i de literaturalster, som äro kända från Sverige och
Danmark, om vi undantaga allenast versen på Karlevistenen. De i denna vers förekommande
talrika skaldeotnskrifningarna bevisa i lika hög grad sora versformen författarens
vest-nordiska ursprung.1 Härtill kommer, att åtminstone ett af de ord, som förekomma i
versen, ganska afgjordt talar för att språket är vestnordiskt, nämligen negativsuffixet at
(munat, 5:te versraden). Detta suffix, sora är så vanligt i den norsk-isländska poesin och
ännu någon gång träffas i de äldsta isländska prosatexterna, har ännu aldrig med säkerhet
blifvit upptäckt i något svenskt eller danskt språkminnesmärke.2
Till de nu anförda bevisen för Ivarlevi-inskriftens vestnordiska ursprung kan läggas
ännu ett, hemtadt från ljudläran. Redan Rydqvist har, Svenska språkets lagar IV, sid.
327, fäst uppmärksamheten derpå, att runan ^ icke förekommer på Karlevistenen. Efter
hvad man nu känner om runorna och ^ och deras förekomst i inskrifterna, kunde
man vänta att finna runan ^ använd på tio ställen i Karlevi-inskriften, nämligen i orden:
liggr, mæstar, dæbir, prúÖar, draughr, starkr, grundar, ørgrandari (2 gg), ceftir.3 När vi
här öfverallt finna ^h ersatt af ræiörunan, kan detta förklaras endast derigenom, att de
två ljud, som dessa runor representera, redan sammanfallit i den dialekt, på hvilken
inskriften är affattad. Men denna dialekt kan hvarken hafva varit svensk eller dansk. Ty
i Sverige börja runorna och ^ sammanblandas först efter 1050, och äfven från
Danmarks olika provinser hafva vi inskrifter, sora visa, att skilnaden mellan dessa runor der
öfverallt upprätthållits efter den tid, då Karlevi-inskriften inhöggs.4 Häraf följer, att den
som inhuggit Karlevi-inskriften, måste hafva tillhört någon annan del af Norden, nämligen
Norge eller Island. Ingenting är kändt, sora motsäger denna slutsats, ty de isländska
runinskrifterna, som äro mycket unga, hafva endast ett tecken för r-ljud, nämligen runan
[X; icke heller de norska inskrifter, som vi känna från slutet af elfte århundradet och
följande tid, hafva ^ i betydelsen r, och från den föregående tidrymden af mer än
halftannat århundrade äro inga norska inskrifter upptäckta. Deremot fins det ett förhållande,
sora bestyrker antagandet, att de två r-ljuden tidigt sammansmält till ett ljud i
norsk-isländ-skan. I fornsvenskan och forndanskan har ett r, sora motsvarar runornas ^ (palatalt r),
ofta fallit bort efter vokal.5 I isländskan och fornnorskan eger deremot aldrig ett sådant
bortfall af r rum. Denna olikhet mellan öst- och vestskandinaviskt språk har utan tvifvel
sin grund deri, att i den senare språkgrenen det palatala r tidigt försvunnit och blifvit
1 Jfr Axel Olrik i Dania IV, sid. 117.
2 Prof. Bugge har velat finna detta suffix i två svenska inskrifter, nämligen på Ilögbystcnen i
Östergötland och på Skärfvumstenen i Vestergötland, Torin nr 74. Oaktadt Bugges tydning af versen i den förra
inskriften, ATS X, s. 234, gifver en förträfflig mening, tror jag likväl att den måste förkastas; både
interpunktionen och bokstafsrimmet talar för, att den äldre uppfattningen, som i tecknen . atllti vill söka ett ortnamn
med preposition framför, är den rigtiga. Högst osäker är tydningen af Skärfvuminskriften (Torin,
Vestergöt-laruls Runinskrifter, 3:dje saml., sidd. 23—28), hvilken alltigenom innehåller lönskrift. Äfven läsningen af
denna mycket skadade inskrift är osäker.
8 Dessa tio ord träffas på följande ställen i inskr.; likr A I 10; niaistar A II 14; taiþir A II 20;
þruþar A III G; traukr A III 12; starkr A IV 27; kruntar A VI 7; urkrontari A VI 9, 16; aiftir B I 10.
Man skulle äfven kunnat vänta denna runa A IV 14 i uiþur, isl. Wi<Surr (af Wi<Surait)\ dock äro inskrifterna
vacklande i beteckningen af det ljud, som uppstått genom sammansmältning af r + R.
4 Jfr Wimmer, Die Runensclirift, s. 333, och Noreen, Pauls Grundriss’1, I sid. 599.
5 Bråte, Äldre Vestmannalagens ljudlära, sid. 83 ff., Noreen, Pauls Grundriss2, I, sid. 606.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
