Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 26 och 27. Sandby kyrkogård (Pl. XVI och Pl. XVII)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26 OCH 27. SANDBY KYKKOGÅED.
85
skadad på det sätt, att ytan mellan yttre kännestrecket och stafven är afflagad; den
utfallna skärfvan har dock varit tunn, så att i bottnen af skadan ännu ett svagt spår af
inre kännestrecket är märkbart.
Fonetisk transskription: pœÍR brébr roeistu kumbl péa æftiR systur sina Afríði auk
æftR Swæin, fabur sinn göban.
öfversättning: »De förut nämnda bröderna (Gudfast och Nænne) reste detta
minnesmärke efter sin syster Afrid och efter sin gode fader Sven».
Då både sönerna och deras moder Helgun deltagit i uppresandet af stenen nr 26
till minne af fadern (och mannen) Sven, men bröderna ensamma sägas hafva rest den
andra stenen nr 27, som är minnessten både öfver systern Afrid och fadern Sven, bör
detta väl förklaras deraf, att Afrid icke varit Helguns dotter, utan född i ett tidigare gifte.
Af de namn, som träffas på dessa stenar, har Gubfastr varit temligen allmänt i
Sverige och Danmark. Afrib(r) förekommer några gånger i inskrifter och äfven i ett
diplom.1 Deremot äro namnen Hælghunn och NænniR, så vidt jag vet, icke anträffade i
någon annan urkund. Det förra är bildadt af adj. Iiæilaghr och ändelsen -unn el. -unnr,
som träffas i många andra namn, t. ex. fsv. och isl. pórunn, Jårunn, isl. Stceinunn (-uÖr),
Liótunn (Landnáma) m. fl. — Det namn, som på stenen skrifves nenÍR, är utan tvifvel
rätt tolkadt redan af Dieterich, Runenspraehschatz s. 196, såsom kommande af verbet
nænna. NænniR betyder »den som vågar», »den företagsamme».
En språkform, som icke anträffats i någon annan inskrift, är det pronomen, som
förekommer på stenen nr 27, skrifvet þia (kubl þia). Det ligger nära att antaga, att þia
är skriffel för þisa (neutr. plur. pessa) eller þita (fietta). Men inskrifterna på
Sandbystenarna äro så sorgfälligt inristade, att man icke är berättigad antaga skriffel, då en
språklig förklaring är möjlig. Jag vill förklara þia på följande sätt. Evald Lidén har
visat (Arkiv för Nordisk Filologi IV, s. 101 ff), att åtskilliga former af pron. »denne» äro
bildade af pron. så, sii, fat genom sammansättning med ett suffix -a, äldre -q (nasaleradt
a), som är identiskt med det gotiska suffixet -üh. Vidare hafva vi i fornsvenskan af
pron. pæn en form neutr. plur. pæ (Noreen, Paids Grundriss2, I, s. 622). Detta pæ måste
gå tillbaka till ett äldre *pé. Jag antager, att inskriftens [)ia betyder péa, som låter
upplösa sig i *pé — fornsvenska pæ och suffixet -a, got. -üh. Det är icke nödvändigt, att pjéa
härstammar från en med det till got. -üh svarande suffixet sammansatt form, som fans
redan i urnordiska, utan péa kan vara en analogiform, bildad af *pé efter mönstret
pet, petta.
Den, som har inristat inskrifterna på Sandbystenarna, har haft en mycket
regelbunden och konseqvent ortografi. Ljudet o är uttryckt med os-runan: koþan, góÖan (på
nr 27). — Ljudet ä är uttryckt med \ e: helgun, Hælghunn; nenÍR, NænniR, eftÍR, eftR,
œftÍR, æftR; diftongen æi skrifves i öfverensstämmelse härmed j|: reisa, ræisa, Stein, Sliein,
þeÍR, reistu. Deremot är e-ljud uttryckt med ostunget |: litu, létu (nr 26);’þia, péa (nr
27). — Runan h användes till att uttrycka ö-ljud: míiþkini, mébgini (26), briiþr, brúÖr (27).
Deremot uttryckes u- och y-ljud med ostunget fi: kuþfastr, Gubfastr, kubl, kumbl, sustur,
1 Nominat. Afriþ L. 617, Afiriþ L. 292; gt. Afridha i ett diplom från Östergötland af år 1369, so
Lundgren, s. 8.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
