Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44. BO, BREDSÄTRA SN.
113
Ordet lis: är 2 sg. imp. af ’läsa’, och därefter har troligen följt namnet på den bön,
som åskådaren uppmanades att läsa för den aflidnes själ. En bestämd bön nämnes annars
hufvudsakligen i gottländska inskrifter: S. 72: biþi: patanostu; S. 156: pater : noster : ok :
afe:mari[a]; S. 154: batir: nostr:; S. 111: biþin : bün : ok: pater: nostru; S. 149: —ok:
afe:maria; S. 164: batir : nostir. En runinskrift vid Útskálar, Island, slutar med: lese j
|)U paternoster | fyrer i sal \ hennar (Kålund, Aarbøger f. nord. Oldk. 1882 s. 100).
De böner, som nämnas, äro pater noster och ave (ristadt: afe) Maria, vanligen båda,
sammanbundna med ’och’. Af den senare bönens namn kan möjligen iki vara en återstod,
om nämligen kännestrecket till a utelämnats på dess första runa, såsom uti iþur, siflu, och
dess andra varit ämnad till f, då dess öfre kännestreck funnits på den bortslagna ytan.
Efter lis: måste beteckningen för en bön hafva funnits på den släthuggna ytan, men
då på denna yta blott 5—6 runor få rum, hafva dessa kanske, i motsvarighet till ofvan
anförda S. 111, varit bUll : ok. Men hela denna gissning är naturligtvis osäker.
Transskriptionen torde alltså varit följande:
/ — [f]aÖur, Gud helpi såwlu hans! Læs [høn ok] ave [Mario]!
öfversåttning: — [efter sin] fader. Gud hjälpe hans själ! Läs [en bön och] ave
[Maria]!
Det synes förunderligt, att i denna inskrift kännestrecket på a blifvit afglömdt uti
iþur, siflu och möjligtvis första runan af iki, ehuru det ristats i hans. Försummelser
förekomma emellertid understundom i runristningar och kunde repareras för den samtida
åskådaren genom att de felande strecken ditmålades, på samma gång som de huggna
fylldes med färg, hvilket man vet var sed.
vara så färsk, att tre af dess ljudformer kunde lefva inom så små områden som uppländska härad i så godt
som samtida inskrifter.
l)c former, som Kock, Arkiv 17, s. 364, förklarar, äro sial, siol, säl, sql.
Formen i denna inskrift är emellertid ingen af dessa. Då i står för a i iþur [f]aöur, är det
berättigadt att antaga siflu vara säwlu, och att en sådan form är lånad från ags. säwel (ol, ul), gen. säwle, synes
dock ögonskenligt. Det förefaller då ock ganska sannolikt, att äfven öfriga former af ordet med a-vokal
härstamma från samma källa.
Om sålunda de engelska missionärerna infört sin form af ordet i vårt språk, står åtminstone ingenting
i vägen för det antagandet, att äfven de tyska missionärernas form af ordet ’själ’ blifvit upptagen. Huruvida
fsv. sial uteslutande beror på lån eller utgör ett öfverförande af det kristna ordets betydelse på en fsv.
motsvarighet till got. saiwala, hvilken enligt Kocks uppfattning skulle haft denna form, kan visserligen icke med
bestämdhet afgöras, men den senare möjligheten är i sig icke sannolikare än den förra. Växelformerna af en
nordisk motsvarighet till got. saiwala skulle man vänta spridda i de nordiska språken liksom de af ’sjö’, ’snö’
o. s. v., men denna växling saknas i västnord.; den got. betydelsen ’lif’ skulle man möjligen ock kunna vänta
i den ålderdomliga isl. Då därtill förekomsten af ordets former, fattade som lånord, motsvarar skedena af
nordens omvändelsehistoria, synas mig goda grunder föreligga att fortfarande anse dem som sådana. Reinius s. 52
betonar, att förekomsten af gammalt dentalt l i själ, hvilken Kock uppvisat, Arkiv f. nord. fil. 9, s. 257, osökt
förklaras genom att antaga ordet som lånord, något som äfven Kock a. st. i en korrekturnot medgifvit skulle
vara fallet.
Ölands runinskrifter.
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
