Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47, 48. STRÖBO ÄNG, HERRSTADßERG, KVILLINGÈ SN, BRÅBO HD.
47
Ristningen iir i allmänhet synnerligen tydlig. Inskriften tyckes börja med ett mycket
otydligt rakt kors, vilket ock Nordenskjöld antager. Uti uibam och bru|iur äro
kännestrecken på b skilda av 2 cm mellanrum. Den avlidnes namn är SUifll; alls ingen
anledning finnes att med C. F. Nordenskjöld och Ihrfors läsa sista runan som r.
Inskriften Hr följande:
+ uibarn + risti + sten + |iisa * iftiR + sulfu + bruiur + sin +
B 10 15 20 25 30 35
Namnet liibarn har sannolikt uttalats Vlbcern med andra ledens vokal obruten, jfr
Lundgren, Personnamn, s. 7 Abern, s. 127 Ingebern, s. 159 Kætilbern. Ristningen Sulfu
motsvaras av fsv. *Sølva, som ingår i ortn. Søluostadh, SI). VI, 144 (1349; gam. afskr.),
Tjust, Småland, Sølfuothorpe (dat.), SI), ns. II, 398 (1411), möjl. Solfvarp, i Asby sn,
Ydre hd, Östergötl., och utan u-omljud fsv. * Salva i ortn. Saluo qvarn, SRP. n. 2596
(1392), trol. i Östra hd, Smål., och Saliista, n. 1523, 1965, 1982 (1380—83), nu Salsta,
Flen sn, Södml., vilken uppfattning redan Wadstein, Fornnorska horn. bokens Ijudl. s. 44
i Ups. univ. årsskr. 1890, uttalar rörande mansnamnet nom. sulfa L. 1237. Lundgren,
Personnamn fr. medeltiden, antager naturligt nog namnet vara fem.; inskriften visar, att
det är ett mansnamn, som i runsvenskan bör hava haft formen Sglca.
Översättning: Vibern reste denna sten efter Solva, sin broder.
47, 48. Ströbo äng, Herrstaberg. Kvillinge sn, Bråbo hd.
Pl. XVII. Fig. 1, 2.
Litteratur: L. 1093; w. 7; P. A. säve, ATS. I, s. 65, teckning; Iieseber. 1861, s. 12, teckning
av Ög. 47 och s. 14 av Ög. 48; C. F. Nordenskjöld, liesebcr. 1872, II, s. 58, tecku.; E. Ihrfors, Ostrogodiia
sacra, s. 19, teckn.
a) Ög. 47.
L. 1093 nämner blott tillvaron av en runsten vid »Ringby, i en bäck», P. A. Säve anger
dess plats i Ströbo äng, »vid rännilen, 25—30 steg öster om vägen», och fann ög. 47 rest
men Ög. 48 liggande i gräset. Omkring 1900 flyttades stenen till parken vid Herrstaberg,
nära vars gräns den står rest, norrut från manbyggnaden.
Runstenens höjd är 1,50 m, bredden vid foten 55 cm, vid mitten 50 cm, i toppen 40 cm.
Slingans bredd är 9—11 cm. Ämnet är rödaktig granit. Ristningen djup, tydlig.
Inskriften börjar med en tydlig punkt, 3 cm nedifrån, 5 crri uppifrån, framför namnet
|)urfiui|)a. Uti (linsi är sista runan med säkerhet i, icke a. Det kolon, som följer på aftiR,
är otydligt. Det följande namnet är isikl med S som vänderuna, hela runan S kännes
jämn med fingret, mellanstrccket löper i en fåra. Nordenskjöld läser irikl, men detta r är
antaget på grund av fåror, som ej kunna vara huggna. Uti asbutl är ock S vänderuna.
Det »följande ordet är buru, i vars b kännestrecken stå långt från stavens initt och vars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
