Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136. RÖK, KYRKOGÅRDEN, LYSINGS IlD.
243
På den indirekta frågan i e I måste svaret omedelbart följa, såsom fallet är, då b, c
svarar på frågan i a VI—VIII och i d ’det trettonde’ är svar på den som ’det tolfte’
betecknade frågan, liksom ock h innehåller svar på frågan i fi-—g. Det var alltså med rätta,
som Bugge, Rök I, 76, antog svaret innehållas uti
e II 7—16 uilin is |jat,
som han översatte: ’Vilen är det?’
Denne Vilen uppfattade Bugge, Rök I, 76, sora fader till Våren, farfader till Vämod, och fäste
uppmärksamheten på, att de tre namnen allittererade. G. Rundgren, Ark. f. nord. fil. II, 177, var den förste, som
fattade uilin som en sagohjälte i ätten men tillade denne alla de i det föreg, antydda fantastiska bedrifterna. Att
namnet Vilen icke eljest är känt från fornnordisk tid, har jämte andra betänkligheter föranlett tvenne tolkningar
i annan riktning. Burg, Ark. f. nord. fil. XVI, 135 ff., särsk. s. 143, översätter uilin is |iat med ’Lönnskrift
är detta’, i det han uppfattar uilin som ett annars okänt *villin, got. *wilpeins, abstraktum till isl. villa ’föra
vilse’, jfr isl. villuletur. Mot Burg anför Bugge, Ark. f. nord. fil. XVI, 321 f., dels att uttrycket ’lönnskrift’
kunde väntas annorlunda uttryckt på Rök-stenen, dels att i runinskrifter svårbegriplig ristning icke brukar
betecknas som sådan utan blott antydas genom uppmaning att tyda, dels slutligen, att vad som närmast föregår
uilin ju alls ingen lönnskrift är. Bugge översätter uilin is |]at ’Viljen I det?’, nämligen att jag säger, vem som
är Vämods stamfader, och söker dels styrka frågan genom dylika spörsmål om åhörarnas vilja att åhöra ur
fornnord. kväden, i vilka frågan dock icke ber om lov att få fortsätta en påbegynt berättelse utan omedelbart
inleder en sådan, tagande åhörarnas samtycke för givet, och dels rättfärdiga antagandet, att is är pron. ’I’. Bugge
påpekar s. 236, att det |jat fattas i e, som i a III står efter sakumukmini, och finner uppenbart, att denna saknad
av |)at står i förbindelse med ordets uppträdande i uilin is |jat. I enlighet med denna anmärkning är dock
enligt min mening tydningen lätt: sakum muk mini etc. ’Sägom folket ett minne etc.’, uilin is |iat ’Vilen är
detta (minne)’.
Namnet uilin är visserligen icke annars känt från fornnordisk tid, men dess början kan vara den första
led, som förekommer i flera namn, enl. Lind: isl. Vil-baldr, -bigry, -geirr, -gerdr, -hidlmr, -rneiÖr, -mundr,
-rekr, och torde vara samhörig med isl. vil n. »Lyst, Attraa, Begjæring», verbet vilja och adv. v el. Av dylika
namn kunde Vilinn vara en diminutivbildning med samma suffix som i got. gait-ein, fht. fitl-ln, se Kluge, Nom.
Stammbildungslehre s. 57. Jfr hurusom enl. Rydberg, VHAA:s bandi. XI: 6, s. 26, hästnamnet Mor varieras
med Moinn, Moönir med Modinn, och enl. M. Olsen, Ilærnavi s. 6, Ullinn står för Ullr i norska ortsnamn.
e II 17—24 r h f |] r h : i S innehåller åter lönnskrift.
Med samma nyckel som i e I giver lönnskriften: knuoknat, vartill de stupade runorna i e III, som
icke äro lönnskrift, ansluta sig, nämligen iatun uilin is |]at. Läsningen iatun härrör från O. v. Friesen,
för t läste Bugge, Rök 1,78, i.
Rök III, 113 ff. uppdelar Bugge sålunda: knuo knati iatun och översätter: »drücken konnte (der Mann)
den Riesen», d. v. s. »klämma kunde (mannen) jätten», varpå uilin is |)at med Bugges övers.: »Viljen I det?»
onekligen obefogat följer, men lämpligt nog med övers.: »Vilen är detta (minne).» Bugge söker emellertid svaret
på frågan i det |)ur, som lönnrunorna nedtill på h giva, som ban tolkar som namn på gudeu Tor, jättarnas
svurne fiende, vilka han dock bekämpade med hammaren Mjolner men ej med knogarna; från honom skulle
alltså Vämod härstamma. Mellan e och A stå emellertid / och g, från vilka först övergång kan ske till h, och
Vilen måste vara den hjälte, varom e II 17—24 rhfjjrh : is och e III 1—5 iatun utsäges. Huruvida : framför
is finnes, är enligt undersökningen 1907 tvivelaktigt, övre punkten kan vara ristad, den undre är det
sannolikt icke.
Verbet knuo är icke uppvisat i fornnordisk tid, det motsvaras av nynorska dial. knua ’trykke med
finger-knoerne, knuge, knubbe’ och sv. knoga, som bl. a. betyder ’flå huden av ett djur med knogarne’. Dessa
betydelser räcka icke till att åstadkomma den betydelse ’döda’ (isl. drepa, sid), som här måste vara fråga om, och
Bugges tydning måste vara oriktig, även om man medgiver, att 0, nasalerat a, uti knuo av Bugge rättfärdigas
genom hänvisningen till ack. hruo Ilroa Kirkebö, rio, nyisl. hr ja »plåga» Throndhjem, och siå »se», med nasalt å,
uti Älvdalen i Dalarne. Fsv. gnöa »gno» giver heller ingen passande mening. Den av Bugge använda nyckeln
kan alltså icke vara riktig och mot dess användning talar ock det förhållandet, att eljest icke samma slag av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
