Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gammal Flodaspets med linncgrofiinda.
SPETSKNYPPLING I GAGNEF OCH I
MOCK-FJÄRDS KAPELLFÖRSAMLING.
AF
OTTILIA ADELBORG.
Dalarna, landskapet med de blå bergen, de öppna vidderna, den stora sjön Siljan
och den mäktiga dalälfven, har liksom betyg och historiska bevis på att ha verkat till
kraft och vilja i dalfolkets karaktär. Så tror jag, att ett bergland, äfven ett kustland och
ett slättland, skapar större och finare karaktärer än ett smått kuperadt land, där blicken
alltid motas af en skogsbacke eller en stenknalle, men aldrig får löpa ut till horizontens
yttersta gränser.
Dalfolket bor i byar. Byarna ligga gärna flere tillsammans med odlad mark emellan.
Detta kallas bygden. Bortom bygden ligga de stora skogarna. På bygden lefves det
verkliga, praktiska, sträfsamma lifvets mångahanda, och i skogen lefves det ensliga,
drömmande lifvets enahanda, sådant det blir djupt in i hjärtat af de stora skogarna.
Det är i skogen, som sången ännu lefver: de gamla vackra kärlekssångerna och
alla de egendomliga vallåtarna. Det är där, i fäbodarna eller vid kolmilan, som sagorna
ännu berättas och som Rånda ännu bor och vallar sin boskap. Det är där, det fnnes
dolda skatter i myrar och grufvor, som aldrig bli upptagna. Det allra bästa är kanske,
att det är där, man har tid att vara människa, att drömma och sjunga, att jubla eller
sörja. Det är också där, man gripes lika mycket af skogens och mörkrets allra djupaste
ödslighet, som af sommarmorgonens och solskenets allra mest bländande glans. Det är
dit, man längtar som till helg från hvardagssläpet på bygden.
Sommarens tre vackraste månader äro kvinnorna där uppe vid fäbodarna med
kreaturen. De äro då afstängda från bygden, bli hemvana i de villande skogarna och
vänner med de älskade kossorna. Däremot är det under den mörkaste och kallaste
vintertiden som karlarna, sotiga och svarta ligga långt bort i skogen vid milan, ofta flere
veckor i sträck. De ha där ett både farligt och hårdt arbete, men ändå är lifvet i skogen,
både fäbodlifvet och lifvet i kolskogen, alltjämt lika lockande fullt af omedveten poesi.
Det är i fäbodarna som kullorna haft tid att utföra sina vackra handarbeten och
förstått att göra sina mönster eller krus, som det heter på dalspråket, lika skiftande som
färgen på höjderna omkring dem. De sydde där sina fina kvalar eller handlinningar och
knypplade de spetsar, som begagnades till deras hufvudbonader, de så kallade »hattarna».
De diktade de olika krusen på kvalar och spetsar. De dikta ännu i dag rosorna på de
röda stickade ärmarna, som lysa så bjärt i deras gröna tröjor.
Nu mera är dock ej fäbodlifvet sådant det en gång var. Arbetet med koma samlas
på färre händer, så att de kullor, som vistas däruppe i fäbodarna, ha mera att göra och
få ingen tid öfrig till handarbete.
Detta ordande om fäbodlifvet har jag ansett nödvändigt såsom inledning till mitt
egentliga ämne: Knypplingen i Gagnef och i Mockfjärds kapell för sandin g. Ty jag
menar, att det är (Jetta lif i skogen, som gifvit folket konstnärliga instinkter och fantasi.
l
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
