Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
F. R. MARTINS JAPANSKA SAMLING.
AF
CARL G. LAURIN.
Nyligen yttrade en japansk diplomat åt en europé: “När ni i Europa visste, att vi hade stora konstnärer, trodde ni oss vara barbarer, men sedan ni sett, att vi också kunna döda, erkänna ni oss som civiliserade".
Det är emellertid ej så länge som vi i Europa känt till japansk konst, och denna kunskap har innehafts af ett litet fåtal specialister. Flertalet kan icke fatta, att en med vår egen fullkomligt olikartad kultur kan finnas. De betrakta häpna Japans lätt begripliga framsteg med afseende på pansarbåtar och magasinsgevär, om de också, som Anatole France så giftigt säger, anse det som ett brott mot folkrätten, att dessa hedningar använda annat än pilbågar eller på sin allra högsta höjd flintlåsgevär mot sina förfinade och högt bildade ryska fiender. Och i Ryssland tycker nog mången, att det vore orättvist, om en japansk konsthistoriker skulle föredraga det konstnärliga utförandet af sina japanska afgudar framför de ryska heliga Serafim eller heliga Alexander Newski, hvilka
dock alltid ha sitt kulturhistoriska intresse som europeiska afgudar vid 1900-talets början helst placerade i ett religionshistoriskt museum i Tokio.
“Smuts, lättja och vidskepelse“ lära de bildade och beresta japanerna anse vara de mest typiska egenskaperna hos vår ras, och troligen skulle ett närmare studium af europeisk kultur komma dem att dessutom förvånas öfver vår brutalitet äfven på det artistiska området.
Den ytligaste blick på japansk konst visar, att den ädla japanska rasen liksom Hellas’ gamla befolkning älskar skönheten för dess egen skull och vill ha dess prägel på hela lifvet, i sina högsta former visserligen blott tillgänglig för några utvalda andar, men i många fall trängande ner till de fattigaste, skänkande sin försonande harmoni åt lifvets alla förhållanden. Att denna “estetiska lifsåskådning“ är förenlig med, ja måste vara framsprungen ur en själftukt, som gått in i blodet, därpå tänka kanske icke alla. Hvar och en kan dock se, att den trifves samman med alla goda krigaregenskaper och att den finnes i de enklaste hem, lika väl som hos de japanska mångmillionärerna. Detta sakförhållande är värdt en närmare granskning af dem, som i likhet med de gamla romarna, Savonarola, nordiska grötätare med träsked eller Nietzscheanska konst-Zarathustror
icke vilja tro på konstens förmåga att sprida lycka både uppåt och nedåt i samhället.
Dessa och liknande tankar väckas, då man ser den främsta samling japanska konstföremål som funnits på vår halfö. Att denna samling skulle hamna i Göteborg, fastän anskaffad och utvald af en stockholmare, är ett nytt bevis på den likgiltighet mot konsten, som i långa tider varit utmärkande för hufvudstadens rikare befolkning.
D:r F. R. Martin är en konstsamlare och kännare af en särskildt i vårt land mycket sällsynt art. Han älskar för det första vackra saker. Redan detta är ovanligt. Många samla blott för att få något dyrbart eller kulturhistoriskt intressant, de se uteslutande på sällsynthetsvärdet.
För den, som fått göra ett besök i d:r Martins hem och se hans nu delvis skingrade storartade samling af japanska bronser, orientaliska mattor, Zorn-taflor, Gallé-glas, föremål från medeltiden, koranmanuskript och utsökta moderna bokband, stod det klart, hvilken förfinad smak som var förutsättningen för allt detta.
En europeisk storhet inom konstforskningen besökte en gång d:r Martin för att betrakta hans samling: “Vill ni veta, hvad som är äkta och hvad som är falskt, ty hälften
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
