Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM TRÄDGÅRDAR.
I.
ANTIKENS OCH MEDELTIDENS.
AF
L. I. WAHLMAN.
Ur Orientens morgondis skymta de första trädgårdarna med sin kontur af palmer
och sin för vandraren på långt håll förnimbara kryddoft. Bakom höga murar hör han
sakta plaskande vatten eller glada toner af näktergalen, ty rosett är ännu ej kommen att
störa sångarens hjärtero, ännu är den om natten sofvande lotus blommornas drottning.
Men där rosen stiger ned från bergen i Kaukasus att möta den hafskumborna,
där hylla henne alla blommor. De stiga en dag inför Allah, upproriska mot
den makliga lotus, och begära rosen till herskarinna. Allah hör deras bön och ger dem
rosen, den jungfruligt hvita. Hon är så ljuflig, att han, till hennes skydd måste skapa
de hvassa taggarna. — Och sagan täljer: när näktergalen nästa natt kom att sjunga för
blomsterna, såg han deras nya drottning bland dem, och upptänd af en het kärlek kastade
han sig in bland rosenbuskarna utan att ana faran af deras taggar. Sårad till döds, i
klagande och ljufva tonfall utandades han sitt späda lif, och hans blod, rinnande öfver
blomman, hans kärleks föremål, färgade dess kalkblad röda. — Öfver hela Orienten
går under medeltiden sägner om ros och näktergal, så att man för deras ljufhet glömmer
ramen af torra palmer och dystra cypresser. Och dock är det dessas dunkel, som ger
de ljusa blomstren relief, som gör dammens spegling djup och kaskadens språng
glittrande glada, ja, jag kan icke underlåta att som parallell säga: ju vildare tider, ju hetare
och mer otyglade passioner utom trädgårdens hägnande mur, dess ljufvare stillhet och
skärare skönhet därinom.
Ty när en stat blir befäst och stor, öppna sig dessa försiktigt slutna oaser. Träden
och blommorna därinne, hvar för sig en idyll, älskade af människan hvar för sig, träda
ut! Månne till frihet? Nej, för att paradera i flock, i massor på heta planer, för att
vara människans redskap till bildandet af den gröna arkitekturen, den ståtliga ramen
för hennes tempel och palats.
Så se vi växtvärldens utvalda exercera i de grekiska och de romerska
xysti (gymnastikbanorna), framför den romerska villan i färgrika parterrer och i
skuggande ridbanor, nu blifna slafvar och soldater från att vara kärlekens förtrogna. Samlas
de här vid någon rundbänk vid en källa eller öfverväxande en paviljong, är det för att
bilda tafla, som statister.
Men naturen tröttnar på att vara statist. Den tar ut sin rätt hos människor, hos
växter. Allt faller sönder, oroliga tider komma, paradträden förlora disciplin, förväxa,
förvildas. — Deras kufvare stänga sig inom klostermur och vallgraf, gräfva sig
mull-vadsgångar till sina borgtorn, hissa sig genom luften till sin tröskel — och på dessa
vägar kan den sunda naturen ej följa dem. — Men poesien frodas i stället inom de grå
och röda murarna, närd af underbara sagor och otillfredsställd längtan. Den begagnar
första frist, första obehöfliga utanverk för att indraga blomster och fruktträd, och så
återfår hemmet på den trotsiga klippan ett stycke af Guds mark, starkt omgärdad och
sökande skydd under skyhöga slottsmurar. Klostret har under tiden gömt och skolat den,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
