Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAMLARIFVERN OCH DET MODERNA
KONSTHANDTVERKET.
AF
GUSTAF UPMARK.
Den, som under de senare åren haft anledning att följa med inom konstmarknaden,
har icke kunnat undgå att märka den tendens till ökning af priserna, som på denna
marknad gjort och alltjämt gör sig gällande. Föremål, som för några år sedan kunde
köpas till ett visst jämförelsevis lågt pris, betinga nu det dubbla och mångdubbla, och
ännu mera påtaglig blir denna skillnad, om man går något längre tillbaka i tiden; ökningen
sedan dess är tio—tjugodubbel. Det är ur denna synpunkt af intresse att studera t. ex.
Bukovvskis auktionskataloger eller museernas accessionskataloger, hvilka på hvarje sida
bekräfta mitt påstående.
Hvarpå beror då denna ökning? Hvarför stå “gamla saker* för närvarande så högt
i kurs? Icke beror det, som på så många andra marknader, på ökade
produktionskostnader! Antikvitetsfabrikationen har icke ännu i vårt land nått några så storartade
dimensioner; däremot torde dylika fabrikat utgöra en icke så alldeles obetydande del af vår
import; särskildt inom vissa branscher (porsliner och fajanser bl. a.) äro efterapningar
talrikt förekommande.
Ökade produktionskostnader äro sålunda icke orsaken till prisstegringen, utan i stället
den ökade efterfrågan. Det har blifvit modernt att skaffa sig “gamla saker“, att möblera
med gamla möbler och att dekorera sina rum med antikviteter af alla slag. Detta mod
har vunnit stor utbredning inom alla förmögenhetsklasser. Millionären köper dyrbara
silfversaker, rikt inlagda möbler, praktfulla bronser eller utsökta porslinspjeser, den
väl-bergade nöjer sig med enklare föremål af samma art och personer i smärre omständigheter
lägga sig till med ett eller annat tennfat, en gammal spegel, en mahognymöbel eller dylikt.
Alla människor vilja hafva “gamla saker“, alla sträfva de mer eller mindre medvetet efter
epitetet samlare. Föremål af de mest olika slag finna afnämare, blott de kunna inregistreras
under rubriken “antika* saker. Detta gäller icke blott de vackra sakerna, utan äfven de,
som blott äro kulturhistoriskt intressanta.
Det är detta mod, som åstadkommit den stora efterfrågan och drifvit priserna på
konstmarknaden i höjden.
Nu invänder någon: rrien tänk på hur det är utomlands! Äfven där betalas stora
summor för gamla saker; icke kunna väl vi göra oss oberoende af detta! — På den
och den auktionen i London eller Paris betalades 30,000, 7 5,000, 200,000 francs för en sak,
erinrande om någon man sett här hemma! — Ja, det är nog sannt, att kolossala summor
betalas på den kontinentala konstmarknaden, men det är också för saker af en annan
kvalité än de, som säljas i Stockholm. En och annan gång förekomma ju äfven här
verkligt prima saker, — om också icke af samma rang som de nyssnämnda i utlandet
-som uppnå stora försäljningssummor, men i de flesta fall betalas dessa af internationella
konsthandlare, som med säkerhet icke betala mer än hvad de bestämdt veta sig kunna
få, om de föra föremålen ut på kontinenten. De verkligen fina sakerna gå i
allmänhet icke högt hos oss; man ser så sällan dylika här att man icke är van att bedöma
dem, icke tilltror sig att ge ett högt bud på dem. — Nej, hvad som är dyrt hos oss i denna
väg, det är de medelmåttiga sakerna, de saker, af hvilka det finnes hundratal och
tusental, svenska fajanser (äfven trasiga), enkla miniatyrer, groft ciselerade bronsstakar, tenn
af alla slag etc., etc. i oändlighet. Detta sammanhänger säkerligen just därmed att samlar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
