Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
SVENSKA SLÖJDFÖRENINGENS TIDSKRIFT 1906.
vurmen nått en så stor och allmän utbredning äfven inom samhällslager med jämförelsevis
begränsade tillgångar.
Jag skall afstå från att undersöka de många olika motiv, som kunna förmå den
ene eller den andre att blifva samlare eller lägga sig till med en eller annan gammal sak.
I många, låt oss hoppas de flesta, fall beror det väl på intresse för dessa gamla vackra
prof på en gången tids smak och konstskicklighet, som förläna hemmet en prägel af
förfining och gammal tradition. — Jag afstår från att söka utfinna några andra motiv, och
vi konstatera blott att det är modernt att omgifva sig med gamla saker, antingen man
nu har en liten specialitet eller köper hvad som helst, möbler lika gärna som porslin, vapen
lika gärna som miniatyrer o. s. v.
Jag vänder mig i stället till de mera allmänna områdena för att undersöka hvad
nvtta eller skada detta samlaremod kan hafva med sig; och det må ursäktas mig, om jag
då ser saken ur museimannens synpunkt.
De stora offentliga museisamlingarna, som äro tillgängliga för hvar och en, hög och
låg, konstälskare och handtverkare, afse ju dels rent teoretiskt att utreda, klarlägga gångna
tiders odlingshistoria, kulturutveckling, för så vidt detta kan ske genom från dessa tider
bevarade föremål af alla slag, dels mera praktiskt att genom utställande af dessa föremål
gifva det nutida handtverket, konstindustrien eller hemslöjden uppslag och impulser. Ur
båda dessa synpunkter är det naturligen af vikt att de föremål, som införlifvas med
museisamlingarna verkligen äro äkta, verkligen härstamma från den period, som deras
stilkarak-ter angifver, och icke nog därmed: föremålen måste äfven vara i sitt ursprungliga skick,
icke omgjorda eller så hårdt restaurerade, att de förlorat något af sin ursprungliga
karakter. En möbel t. ex., som ommålats och fått ny klädsel, har obetingadt ett
förmin-skadt värde som kulturdokument.
Museerna representera det allmänna; hvarje medborgare, som har intresse af de
samlingar, som finnas i museerna, kan anse sig som deras ägare (visserligen utan
personlig rätt att förfoga öfver föremålen såsom värdesaker). Museisamlingarna äro Msvenska
folkets egendom“, som Artur Hazelius uttryckte saken, och museitjänstemännen böra därför,
när de söka tillvarataga dessa institutioners intressen, icke betraktas som enskilda
medborgare, tillgodoseende personliga intressen, utan som svenska folkets representanter. Genom
att gagna museerna, genom att öka deras samlingar, gör man en gärning, som har anspråk
på och rätt till tack från det allmännas sida; genom att försvåra museernas
förvärfsmöjlig-heter skadar man det allmänna.
Därmed vill jag ingalunda hafva sagdt, att privatsamlingar äro från museisynpunkt
olämpliga eller skadliga; tvärtom! Enskilda samlingar af konstföremål hafva sitt stora
berättigande och sin stora betydelse. De kunna blifva till verkligt gagn i många
afseen-den. — Framför allt gäller detta specialitetssamlingarna. Privatmannen, den enskilde
samlaren, som slår sig på en specialitet, kostbarare eller billigare, allt efter sin
ekonomiska förmåga, drifves väl oftast af ett verkligt samlarintresse; han skaffar sig den
sakkunskap, som är nödvändig för att bli förstå-sig-påare inom sin bransch. Han begränsar
sig och sträfvar efter att uppnå fullständighet inom dessa gränser. Han känner hvarje
föremål i sin samling noga, och han vet hvad han ännu saknar. Dylika
specialitetssamlingar kunna museerna i de flesta fall icke lägga upp; de alltid förekommande
rariteterna göra dessa samlingar vanligen till en ganska dyrbar historia. Genom deras
bildande, ju fullständigare desto bättre, ernås emellertid en noggrannare kännedom om någon
viss sida af en gången tids kultur. Museerna och museitjänstemännen hafva därför all
anledning att vara glada åt specialitetssamlingarna, som ju i hög grad underlätta deras
arbete — nota bene om de kunna få beses och studeras. Det lefvande intresse för sin
samling, som specialitetssamlaren vanligen hyser, gör dessutom att han ogärna vill tänka
sig samlingen splittrad, utan i stället lagar att den på det ena eller andra sättet fort-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
