Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
SVEXSKA SLÖJ1)FÖRENJNGEXS TIDSKRIFT 190C>.
en mahognymöbel det enda möjliga o. s. v. Är man väl nog lycklig att komma öfver
sådana gamla möbler, så skickar man dem till renovering, och när de komma hem, så
se de också ut “alldeles som nyaM; det hvita är nylackeradt, mahognyn är blankpolerad,
och klädseln är naturligtvis ny. Men det är ändå “en gammal sakM; det är hufvudsaken.
— Alla de rum, flera eller färre, som gifva hemmet dess karakter, dem söker man i
öfverensstämmelse med nyss omnämnda mod att möblera med gamla saker. Vår egen
tid slappes på sin höjd in i sofrummen och barnkammaren; fordran på ändamålsenlighet
och moderna anordningar tager där ut sin rätt – liksom i afseende på klädedräkten, där
ju en oändlig känslighet är rådande. Gamla kläder har man ännu icke börjat köpa för
att använda, men kanske vi en vacker dag få se någon ung gentleman i en dräkt af
fasonerad sammet från 1700-talet eller någon ung dam i sidenrobe med pocher!
Det ligger dock något upp- och nedvändt i denna ifver att göra sig själf och sitt
hem äldre än det är. Moderna människor skola bo modernt, unga människor skola skaffa
sig möbler och husgeråd af sin egen tids tillverkning. Först då kan det bli någon
karakter på deras hem. Det är* i de nya hemmen, hos de moderna människorna, som vår
tid skall få ett uttryck i möblemang och anordningar, på samma sätt som barockens
pompösa eller rokokons sirligt svängda möbler och mobilier voro ett uttryck för sin tid.
Icke skola vi väl alldeles kasta yxan i sjön och säga oss och våra efterkommande att
det just var bristen på egen karakter, som var det utmärkande för vår tid.
Så är icke förhållandet. Både inom konsten (arkitekturen, skulpturen och
målarkonsten) och inom konsthandtverket har vår tid funnit uttryck för sin egenart. Det ingår
icke här i min uppgift att söka karakterisera denna den moderna tidens karakter eller de
uttryck den tagit sig, med andra ord den moderna stilen. Jag nöjer mig med att
konstatera, att den tinnes till. Hvad vår svenska konst beträffar, så hafva vi väl nu, sedan
utlandet gång på gång gifvit den så ampla loford, fått ögonen upp för den och bekvämat
oss till att lära känna och värdera den.
Betydligt svårare tyckes det vara för vårt konsthandtverk, vår möbelkonst, vår
små-konst i allmänhet att göra sig gällande, för så vidt den vill gå på nya vägar. — Den
epigonkonst, som nöjer sig med att göra nytt i gammal stil, den har nog sin gifna
marknad, vare sig den uppträder med sann eller falsk ursprungsbeteckning. Antikvitetsvurmen
gör sig äfven här gällande: om en nygjord sak blott är i gammal stil, då kan man våga
sig på att köpa den. Den gamla stilen är erkänd som vacker och mönstergill; man kan
icke blifva beskylld för dålig smak, om man skaffar sig en dylik sak, om man också icke
skördar berömmelse för någon utpräglad originalitet.
Men det verkligen nya, det vågar man sig icke på; och detta gäller icke blott det
allra mest framskridna, utan äfven det nya, som än aldrig så försiktigt vågar sig utom
de gamla, erkända stilarternas råmärken. Och dock finnes det, det vågar jag påstå, så
mycket vackert nytt och modernt att köpa; och finnes det icke för hvars och ens smak,
så måste det kunna åstadkommas. De, som nitälska för denna sida af vårt moderna
lif, få icke låta sig afskräckas. Det moderna lifvet är oändligt mera sammansatt och
mångskiftande än gångna tiders, och dess alster inom olika områden måste också blifva
många och sinsemellan olika. Att de dock sammanhållas af vissa gemensamma drag, äro
vuxna från samma rot, det skall kanske vara våra efterkommande förunnadt att
konstatera. Framtidens museifolk eller samlare skola nog med lika stor säkerhet afgöra, om
ett föremål tillkommit på 1890- eller 1900-talet som vi skilja på 1770- och 1780-talets
produkter.
Att aftarda hela det moderna konsthandtverkets alster med att de icke äro vackra
nog, det är de obotfärdigas förhinder, ett bevis på börjande senilitet och osäkerhet i
omdömet. Det är för öfrigt ganska intressant att iakttaga, hur den ena gamla stilarten blifvit
modern efter den andra: först rokokon, sedan den gustavianska stilen, så empiren och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
