- Project Runeberg -  Svenska slöjdföreningens tidskrift. Organ för konstindustri, handtverk och hemslöjd / 1906 /
11

(1905-1931)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SAMLARIFVERN OCH DET MODERSÅ KOSSTHASDTVERKET.

11

farande hålles tillhopa. Säkrast och bäst vinnes naturligen detta resultat, om samlingen
blir offentlig egendom, öfvergår till ett museum. Så har också som bekant ofta skett.

Lika obetingadt gynnsamt ställer det sig icke med de privatsamlingar, som innehålla
allt möjligt, gamla saker af alla slag. Förutsättningarna för att samlaren eller ägaren
skall kunna besitta den sakkunskap och pietet för de gamla sakerna, som är så
nödvändig, äro här gifvetvis mindre, i samma mån som samlingens olika områden eller
afdel-ningar äro många. Finnas de för handen, så är ju allt godt och väl, då är vådan att
föremålen vanvårdas lika liten som i de små specialitetssamlingarna.

Men tyvärr är så icke alltid förhållandet. Undantag gifvas ju, lysande undantag
t. o. m., men det stora flertalet af de samlare, för hvilkas samling intet mänskligt är
främmande, fylla nog icke måttet som vårdare af dokumenten till gångna tiders kulturhistoria.
Det innebär ett ansvar, det förpliktar, att äga dessa föremål af allmänt intresse. I och med
förvärfvandet af ett dylikt föremål ikläder man sig en skyldighet att i möjligaste mån
bevara detsamma, ett ansvar, som är större i samma mån som föremålet är kostbarare,
sällsyntare och därigenom viktigare som kulturdokument, af större allmänt intresse. Enskild
egendom af allmänt intresse, som ägaren har moralisk skyldighet att icke förstöra eller
föra utom landets gränser, är ett begrepp, som bör ingå i det allmänna medvetandet.
Rörande förhistoriska föremål och fasta minnesmärken är det ju redan lag: dylika få icke
förstöras eller förintas. Fynden är upphittaren skyldig att hembjuda statens historiska
museum till inlösen, och det är att märka: museet är berättigadt att inköpa fynden till ett
bestämdt pris; någon möjlighet att skörta upp staten finnes icke. Detta gäller nu
visserligen blott föremål af ädel metall och koppar samt graffynd, men det kunde mycket väl
och till största fromma för vetenskapen utsträckas äfven till andra föremål.

Blefve denna känsla för det allmänna rätt lefvande, så skulle till en början icke så
många gamla saker på det ena eller andra sättet, afsiktligt eller oafsiktligt förstöras och
restaureras, och man skulle, innan man afyttrade eller inköpte för privatbruk ett dylikt
föremål, fråga sig: äga våra kulturhistoriska museer något i den vägen eller kunna de vara
villiga att förvärfva det? — Nu är det i stället ofta så, att om man misstänker att en
sådan fråga kan besvaras jakande, så gör man allt för att undandraga museerna
möjligheten att få föremålet; man begär en öfverdrifven summa, om man är säljare, och man
bjuder en ännu öfverdrifnare, om man är köpare-konkurrent. Jag ber att ytterligare få
framhålla, att många och högst erkännansvärda undantag från dessa regler finnas, och
det just bland de personer, som verkligen göra skäl för namnet samlare. Deras
sakkunskap gör att de förstå, att det eller det föremålet är af den art, att det bör komma
till ett museum, och då lägga de sig ej däremot, äfven om det svider i samlar-hjärtat.

Men det är den stora massan af samlare-dilettanter, som göra den största skadan.
De “samla**, därför att det är modernt; de betala för mycket, och de vårda icke de gamla
klenoderna så väl; de restaurera och polera och begagna de gamla sakerna, hvarigenom
de förr eller senare förstöras eller förlora sitt värde som kulturdokument.

Det är emellertid modernt med de gamla sakerna, och då hjälpa förnuftsskälen föga.
Man kan endast hoppas, att modet måtte förändras, ehuru man måste medgifva, att
utsikterna på detta område äro smärre än på många andra.

Det område, inom hvilket denna moderna samlarifver gör sin största skada, är
emellertid på det nu lefvande handtverkets, konstslöjdens, hemslöjdens område. De gamla
sakerna taga allt intresse och alla penningar, under det att vår egen tids arbete röner
föga eller ingen uppmärksamhet. När man skall sätta bo, frågar man icke, hvar kan
man få de bästa, vackraste och billigaste moderna möbler o. dyl., utan man söker i stället
staden, för att icke säga land och rike, rundt efter “antika*4 dylika. I tamburen vill
man hafva ett gammalt skåp, måladt med rosor eller någon gammal järnbeslagen kista;
i förmaket eller salongen är antingen en hvit pinnsoffa med tillhörande stolar eller också

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Sep 11 15:27:17 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ssf/1906/0019.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free