Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÅR BRIST PÅ ORIGINALITET.
AF
LILLI ZICKLRM AN.
Jag går längs salufönstren och ser en stund med ifver på nya
färgsammanställningar och känner mina intryck vidgas som af nya tankar, då på en gång ifvern
dämpas af påminnelsen om, hur dessa färger från London och Paris sätta en förvänd
prägel på våra hem, sådana vi vilja tänka oss dem bland vår natur. De minna oss
för mycket om världscentras flärd, där allt ropar ut sig själf för att tilldraga sig
uppmärksamhet. Och detta stör oss, som söka en ostörd trefnad i ett snarare kontemplativ t
lif. Det tröttar som storstadsgatubullret, för hvilket dessa färger ursprungligen äro
beräknade.
Ändock var icke allt som tilltalade mig en tom ögonfägnad. Det fanns en
konst-närsmust däri som sjuder, en färgklang och en lefnadsglädje som jublar äfven åt sin
dårskap. Och dårskap vore det från min sida att icke då inse, hur vår tillbakadragenhet
inrymmer icke så liten slöhet.
Det märkes också i vårt arbete, hur trött dess ansats är och hur det saknar en hel
del friskhet, som “skräpet för en dag“ besitter. Och detta icke därför att det är
sydländsk glöd i detta skräp, utan därför att sydlänningen gått helt upp i sitt arbete,
då vi arbetat med deladt för att icke säga stridigt intresse. — Vi vilja göra vårt, men
under intryck af det främmande och kunna icke komma till ett samladt resultat.
Man nästan blir vemodig vid att se, hur detta främmande då snärjer oss. Vi tro
oss utvecklas genom att intvingas i något främmande. Det är forbistringen.
Om detta främmande vore något med vårt besläktadt och röjde oss väg, vore
därmed mycket vunnet. Men frånsedt all gemenskap, snarare genom sin motsats,
be-herskar det oss så, att vi se’n gå i ledband af det. Hvad som verkligen var vårt,
märka vi icke själfva, när det därvid glider oss ur händerna. Vi endast märka, att vi
icke längre känna igen i vårt arbete vår egen karakter.
Ofta har hånfullt mött mig frågan: hvad är vårt? Och jag kan endast svara: res
och se! Se socken efter socken, hur folkkynnet satt sin egen pregel på sitt bohag, tänkt
sina egna tankar om hvar sak och format den därefter. Detta är något eget, om också
förebilderna kommit långväga och längesedan ifrån.
Hvar och en har ändock uppfattat dem på sitt sätt. Hvad som på nytt väcker
hos oss denna känsla af gemensamhet och afskildhet från främlingar, detta är åter vårt,
utslaget af vår folknatur.
Det är med folken som med hemmen. Af tusen hem är icke ett likt ett annat och
dess folk känna sig hemma endast hvar och en i sitt. Denna inbördes
öfverensstäm-melse mellan människan och hennes omgifning är det, som är hemmet, fosterbygden,
det hon tagit sina största intryck af och känner sig starkast bunden vid. Det är det
vid sidan af dessa gamla hem, där människor och bohag åldrats med hvarandra och
allt bär prägel af genomkämpadt lif, som kommer de nya hemmen att förefalla kyliga
genom sin frånvaro af något annat eget än möbler från en handelsbod.
Hvar detta personlighetens egna kommer till synes och berör oss, märka vi, att
där det saknats, där voro vi främlingar, hur obetydligt än vårt eget är och hur lockande
det främmande.
3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
