Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
SVENSKA SLÖJDFÖRENINGENS TIDSKRIFT 1906.
Därför förefaller mig denna fråga, om hvad som är vårt, vara ett spörsmål från
en, som ännu icke funnit sig själf.
Ur denna vår egna värld framgår konstnären, som tyder den i form, upptecknar
den i ord, ger den sitt uttrycksmedel och sin bestående varaktighet, då vi själfva vissna
ned och gå undan.
Vi måste för att bana väg för detta, som vi ändock ej förneka, utan tvärtom sakna,
afskaka vår skeptiska slöhet och i så fall följa sydlänningens exempel att ge oss fullt
åt det, vi vilja komma till: en personlig stil, frigjord från hvad som ej hör dit.
Förlora vi då i en hvardaglig smakriktning för stunden vår traditionella och
djupare natur, slutar vårt arbete också i en tidsfråga, när det skall kastas undan som
värdelöst.
Rotfästa vi däremot oss själfva i vårt folk, som har arbetat med mycket allvar
under långa tider på ett stort värf, skall äfven vårt värf en gång i allt samladt arbete
och allvar nå en pregel, som uthärdar jämförelsen med andra folk och ingalunda vara
så lönlöst som mången nu tror.
Ty man håller före, att vår tid med sina lätta kommunikationer och sin
masstillverkning är kosmopolitismens, inför hvilken den individuella originalitetens är ute.
I spetsen gå dock endast några få på grund just af sin individualitet och leda alla
dem, som sakna något eget. Då är ej individualiteten förbi; den är blott ännu mera
mäktig. Den är allt; motsaten däremot endast något genom sin massa. Och att massan,
där den vältar fram, förkväfver mycket individuellt är något, som vi åtminstone väl icke
vilja erkänna berättigadt, därför att vi måste konstatera ett beklagligt förhållande. Det
enda som har makt att motstå denna massa, är en stor individualitet och därför så
mycket mer af nöden.
Det är anmärkningsvärdt, att allmänbildningen fört med sig bristen på individuella
typer, trots att det individuella är det finaste i bildningen.
Det jämnstrukna gör ett stillestånd och kväfver därigenom den individuella
begåf-ningen som en blodfullhet, som utvecklingsmöjligheter. Men en ensidig allmänvärldslig
tankegång eller smakriktning är armod endast i så mycket större utsträckning.
Efter de enskilde, hvars individualitet varit för stark att kunna finna rum i massan
och derför efter sitt sinne ströfvat omkring och sökt och funnit en särskild karaktär
hos sin byggd, böra byggdens skolor med sin ungdom följa samma väg till denna
karakters utdaning inom arbetet.
De konstindustriella skolorna ha sig här en särskild uppgift förelagd i vården om
sin bygds konstkarakter. Men detta ha de hitttills förbisett.
Traditionen är dock intet annat än den direkta förbindelsen mellan vår medfödda
begåfning och vår senare utveckling under nyare förhållanden. Men våra traditioner,
det som verkligen är en exponent af vårt folkkynne och skulle gifvit vårt arbete sin
originalitet, har, trots Nordiska museets verksamhet, icke inom undervisningen slagit
igenom hos oss och behandlas snarare som ett nationellt kuriosum än en grund att
bygga på.
Vi sätta allt för litet värde på vår originalitet för att kunna komma fram till något
värdefullt. Vi tvifla helt på, att det är möjligt annat än på allfarsväg. Men det är på
den vägen, vi aldrig komma fram. Det är på den vi nu gå under bland The Studio
och österrikiska och tyska tidskrifter, som ha ledningen.
Hazelii ansats, att förbinda vårt arbete med dess historiska utveckling och
klargöra vår grund, innan vi famla vidare, behandlas inom våra lärosalar med tillbörlig
respekt, men följes icke. The Studio är starkare än han.
Och hvarför vi med våra många rika fyndorter af originell konstindustri gä så öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
