Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G JU TN ING AF BRONSSTATYBR I VÅRA DAGAR
115
verträffad såsom råmaterial för konstgjutgods eller i allmänhet för sådana föremål, hvilka
fordra en ytterst noggrann yttre form jämte en vacker och varaktig yta; likasom den
också var den antika konstslöjdens mest omtyckta material och inom den “fria* konstens
område till och med täflade med marmom. För monumentala arbeten kan intet material
jämföras med brons, och egendomligt är, såsom noggranna kemiska undersökningar hafva
visat, att dess sammansättning i våra dagar föga skiljer sig från antikens.
Formning är gjutkonstens viktigaste förutsättning; och detta gäller i nästan samma grad
för vanligt handels- eller maskingjutgods som för konstföremål. I Amerika, där
gjuteri-tekniken står synnerligen högt, får man ofta höra sägas: “Forming is an art, not a
trade", och sannt är också, att inom få yrken gör sig arbetarens goda smak och
handlag så gällande som här. Hans arbetsmaterial, formsand, formlera eller hvad det än må
benämnas, är af plastisk art, som alltså kräfver mycken färdighet men också är
tacksammare att bearbeta.
Till en början må i korthet redogöras för de inom konstgjutningen mest använda
formningssätten. Enligt den äldre vaxmetoden, “en cire använd af antikens
kulturfolk, framställes af konstnären en modell af vax eller annat lättsmält, plastiskt
ämne. Äfven kunna användas s. k. naturmodeller, såsom blommor eller insekter, hvilka
efter formningen förbrännas genom stark upphettning. Vaxmodellen, omgifves försiktigt
med ett plastiskt, eldhärdigt material, vanligen af sand och lera eller gips och tegelmjöl.
Vid formens torkning utrinner det smälta vaxet och lämnar rum för metallen.
Huru enkel och bekväm denna metod än är, har den likvisst påtagliga olägenheter.
Enär formen är gjord i ett enda stycke (“helformningu), finnes ingen möjlighet att upptäcka
och förebygga möjligen uppkomna felaktigheter uti den inre ytan. Misslyckas gjutningen,
går allt det å vaxmodellen nedlagda, konstnärliga arbetet förloradt. Härtill kommer, att,
om föremålen skola gjutas ihåliga, d. v. s. med “käma“ och formmaterial, det på denna
lagda vaxlagret svårligen kan påläggas till jämn tjocklek, hvilket åter föranleder ojämn
krympning och snedhet hos godset. Slutligen omöjliggöres reproduktion, enär
vaxmodellen förstöres vid hvarje gjutning. Trots alla dessa brister hos en metod, som än i
dag användes af Orientens folkslag, Japaner och Kineser m. fl., kunde dock den grekiska
och romerska antiken med tillhjälp af densamma framställa statyer, som i fråga om
det tekniska utförandet knappast kunna öfverträffas ens i våra dagar. Benvenuto Cellinis
bronsgjutningar voro alla utförda enligt denna metod.
I slutet af förra århundradet undergick densamma en väsentlig förbättring,
hvarige-nom vaxmodellen såväl erhåller ett jämntjockt vaxlager öfver kärnstommen som ock med
lätthet kan förnyas för flere gjutningar. Antagligen var det bronsgjuteriet i Briissel, som
på 1880-talet först tillämpade denna förbättrade v ax metod, hvars huvuddrag äro följande.
Genom smärre formdelar eller s. k. bindstycken af gips, hvilka formas öfver modellen,
erhålles en form, som invändigt öfversmetas med ett jämntjockt vaxlager, hvarefter den
inre håligheten, sedan formdelama sammanfogats, fylles med en kämmassa. Sedan denna
stelnat, har man sålunda erhållit en vaxmodell, som därpå kringgjutes med ett
formmaterial och i öfrigt behandlas likasom vid den äldre metodens tillämpning. Denna
vaxmodell kan naturligtvis med lätthet förnyas med användning af den ursprungliga
gipsformen.
Att gjuta en cire perdue lämpar sig dock ej för hvarje skulpturverk. Under
första kejsardömet uppfanns i Frankrike en ny metod, montage ä la Francaise, numera
införd vid de flesta stilgjuterier i hela norra Europa och Italien. Metoden är mera
ekonomisk än de föregående, isynnerhet för större arbeten, samt påminner i flere afseenden
om den, som i allmänhet praktiseras vid jämgjuterier. Den fordrar dock en rätt
besvärlig efterbearbetning af ytan såväl med mejsel som med andra medel för borttagande af
den s. k. gjuthuden (epidermis, la peau de la fonte), hvilken å andra sidan, då vax-
3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
