Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOXSTEXS ADELSMÄRKE.
49
utan att det har blifvit dåligt, tråkigt. Det fordras ej många konstnärer för att ett konstverk
af arkitektur skall bli fullkomligt. Men tvinga omständigheterna många att träda in i
samarbete, då fordras det, att de många äro individuella för att deras arbete skall blifva helhet
med rikedom. Det är först när man börjar känna hvarann, söker vara den man icke är,
som man åstadkommer reella fuskverk. Tänk så rysligt, om det på den tiden varit på
modet hålla allt i samma ustilu, som början gjorts uti. Hvad skulle resultatet blifvit! Ja, något
liknande det som synes af S:a Croces facad. Den är utförd 1859—63 efter något utkast
af den år 1508 aflidne Cronaca. Det föll nog icke ens ungrenässansens kraftiga
konstnärer in att afsätta sig själfva och gömma sig i en annans tanke och manér. För det
första kunde de det nog icke, de voro för utpräglade personligheter. För det andra ville de
det säkert icke. De voro långt framom oss i medvetandet om sitt värde såsom särskildt
benådade individer, därför kunde de icke finna sig i uti att uppgå — försvinna — i flockar.
Hufvudskälet är nog ändå det första, de kunde icke arbeta lika, då de voro hvarandra
så olika. Denna konstens storhetstid g af en sådan mångfald konstnärstyper. Hvar och
en såg lifvet och sina samtida från sin särskilda synpunkt. Det var så bruket bland
Firenzefolket.
Firenzekonstnärema ägde, utom sin själfständighet, andra afundsvärda egenskaper.
En af dessa var deras mångsidighet. Den tiden tolererade nämligen mångsidighet. Medan
man hvilade från ett arbete, var man verksam, ofta på ett helt annat område och satte
där in en helt ny sida af sin förmåga. Den förut brukade fick då för någon tid ligga i
träde. Hur vist var icke allt inrättadt dessa lyckliga år, då man fick vara sig själf efter
naturliga, enkla lagar! Kan du, så gör det. Kan du icke, så låt bli.
Genom att tillåta mångsidighet utvecklade renässansen densamma i en grad, som
nu väcker vår stora förvåning och vår djupa beundran. Den borde dock framför allt
väcka vår eftertanke. Begagnade vi den, blefve det lätt förstå, att tillfället oftast förde
den ifrågavarande tidens mästare in i det förrådsrum af kraftmöjligheter, som naturen
i större eller mindre mått försett hvarenda människa med, och hvar efter dess egen art.
Och skickliga af öfning visa Firenzekonstnärema en storartad och intelligent
urskil-ning vid lösandet af de olikartade uppgifter, som anförtroddes dem. Den ene får i
uppdrag att resa ett hus, där rättvisan skulle ha sitt säte och dess tolk, il Podesta, stadens
rättslärde bo. Då uppföres Bargellon, storslaget och vidt i alla sina proportioner, stilla
och imponerande.
Andra skola bygga de förmögna skråna en kyrka. Rikedom i allt, prydlighet,
sirlighet, fullkomlighet i detaljer, sådant blef det mottagningsrum, där yrkenas, d. ä.
detaljarbetarnas, rika och ganska mäktiga representanter gingo att rådföra sig med sina
skyddshelgon.
Samma Benedetto da Majano, som i porträttskulpturen framställer det älskvärdaste
och lyckligaste hos människan, får af Filippo Strozzi, Mediccernas svurne och
målmedvetne fiende, uppdraget att bygga Palazzo Strozzi. Det är ett palats så oåtkomligt och
strängt man kan önska sig, det äger icke en enda leende linje. Det har blifvit ett
organiskt fodral i sten för byggherrns, Filippo Strozzis, egen personlighet. Majano har äfven
återgifvit hans drag, och man förstår att han känt honom, när han uppgjorde förslaget
till borgen.
Exempel finnes det godt om, men utrymmet här brister.
Bland äldre och yngre florentinare träffar man några få som äga ännu en egenskap
och en sällsynt sådan. De glömma publikens tillvaro. Till dessa mästare bland mästare
höra Giotto, fra Angelico, Donatello, Masaccio. Det finnes intet tiggeri i deras verk, ingen
figur som räcker ut sin hand efter berömmets allmosa. Se Masaccios Adam och Eva
utanför paradisets port. Jag hörde någon säga, att de äro stela. Det kan jag icke ftnna.
Enligt traditionen voro de ju ännu ensamma af sitt släkte. Man vågar därför antaga att de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
