Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOXSTEXS ADELSMÄRKE.
51
tillämpad — med sannskyldigt konstnärsgeni — blå i några nyanser. I de tyska
väf-naderna har tiden förmått de små högtidliga figurerna och de stora stilla fondmönstren
att ingå en förlikning till ömsesidig försköning.
Det har med ett ord kommit något i yppersta bemärkelse färdigt öfver den konst
tiden hedrat med sin stämpel.
Innan jag lämnar det sköna Firenze, vill jag nämna ännu en lärdom jag inhämtat
där. Hvarför finns i Italien så litet nutidskonst af dekorativt och annat värde? Efter mina
senaste studier där tror jag följande vara orsaken. En nutida konstnär måste vara
tilltagen efter Michel Angelos jättemått för att hans verk skall synas i denna skattkammare
af minnen från konstens storhetstid. Men en konstnär af medelstorlek — och sällan
infinner sig någon annan — som råkar bli född i Firenze och döpt i dess Baptisteria
och i konstomdöme uppfostrad af palazzo Vecchio, Campanilen och andra majestät, han
hindras af auktoritetstro att hinna fram till en egen konstform af någon betydelse.
* *
-*
Om Firenze är öfverväldigande för sin skönhet — och det är det — så är Rom i
första hand öfvermäktigt för sin politiska och sin kulturhistoria och först i andra rummet
för sin konsthistoria. Denna senare inbegriper ju egentligen den romerska konstperioden
och högrenässansen. Vi, som nu lefva, befinna oss själfva i en ung — -eller kanske
rättare — förrenässans tid, och vi uppskatta därför icke högrenässansen i lika grad som
konsten i Firenze och i det öfriga Toscana.
Där de historiska minnena ha så kolossala dimensioner som i Rom, fordrar någon
slags jämnviktslag, att det kolossala i konsten först gör sig påmindt, träder i förgrunden.
Först på andra sidan dessa storhetsmått hittar man in till konstens öfriga rikedomar.
Men så långt hann jag aldrig denna gång. Det gigantiska tog min korta tid: antiken,
den grekiska i samlingarna, den romerska i ruinerna — och Michel Angelo.
Denne högrenässansens furste hör samman med det sköna Firenze, som koret hör
samman med sin kyrka. Han blef den siste och störste af detta lysande släkte. I honom
fullkorpnades hvad ungrenässansen börjat af individualitet, själfkänsla, oafhängighet,
ensamhet. Många utläggningar ha hörts öfver Michel Angelos mening med den ena eller
andra af sina skapelser. Men står man själf inför dem, tillfredsställer ingen af alla dessa
förklaringar. Mig tyckes det som brottades hans väldiga ande med lifsproblem, som
ingen löser. När jag tänker mig Michel Angelo, är det som en jättegestalt, hvilken står
och spanar ut i rymden och som, utan att ge stor akt på sina händers verk, försöker
forma något efter bilder, han ensam skönjer likt skuggor långt — på andra sicjan —
fjärran.
Det är en världsdel för sig man lämnar, när man skiljes från Italiens konst. Öfver
inkörsporten till det rike man själf är medborgare uti, nutidskonstens, står icke som öfver
portarna till Toscana och Rom: Konstens Adelsmärke, punkt (.), utan där står: Konstens
Adelsmärke, frågetecken (?).
Det är uttydt: Äger vår konst ett bestående värde?
Under hvilka förhållanden arbetade de italienska konstskolorna? Tiden var fylld af
andligt uppvaknande, af rörelser och# initiativ, af strider på lif och död för tro och
öfver-tygelse och frihet. De, människor som födas under sådana tider, bli andligen större än
människor, komna in i lifvet under lugna, jämna förhållanden. De få så mycket i tanke
och handling redan påbörjadt i arf. — Alltså, de voro större än de flesta, Italiens söner
under perioden Giotto—Michelangelo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
