Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ögat och handen i uppfostrans tjänst - IV. Tiden och skolan - V. Formsinne, skola och kultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
na, att han må kunna anamma livet med
glädje och fasthet, utan att man pillar i
henne ord och ord och vetande i oändlig-
het, man konstruerar henne som en flyg-
maskin med ett förråd av sammanploc-
kade kunskaper till drivkraft, så stor att
hon knappt orkar lyfta — tror att hon
skall kunna slå ned på en ledig plats i
samhällsmaskineriet och där leva och liv-
nära sig! Redan från första skolåren ledas
de unga in i ett arbete, som alltför ofta
präglas av jäkt och bristande fördjupning,
vilket lämnar obrukade de psyko-fysiska
krafter, som trängta till utveckling, och
vilket saknar den verklighetsprägel, som
deras sinne har behov av. Så grundlägges
och upparbetas i skolan denna fördärvliga
känsla av bristande rotfasthet i det som
för människan är av avgörande vikt: i
hennes arbete. Detta leder redan hos bar-
nen till splittring, föder ett begär att utom
arbetet 1 olika former av lättfångna för-
ströelser och sinnesnjutningar söka ersätt-
ning för den bärande glädje, som arbetet
borde skänka.
Som nämnts äro dock inom skolvärlden
och särskilt på lågstadiet krafter i rörelse
för att omvandla skolan från en anstalt
för passiv kunskapstillägnelse till en de
ungas arbetsplats, där de efter måttet av
sina krafter få brottas med dem förelagda
uppgifter och där större vikt lägges vid
en harmonisk övning av de ungas förmö-
genheter på självverksamhetens grund-
val än vid inlärandet av ett övermått kun-
skaper.
Erfarenheten från fullbildade före-
gångsskolor visar, att de slutna och kon-
centrerade arbetsformer och det i viss
mån självständiga arbete på större, sam-
manhängande helhetsuppgifter, som ut-
märker Olof-skolans lågskoleklasser, med
synnerlig framgång kan tillämpas även
på högre stadier, då mognad och omdö-
mesförmåga äro större och självverksam-
heten övats under tidigare år. Må man
alltsa hoppas, att ur framtidens skolor
ett mera sunt och levnadsdugligt släkte
skall utgå än de ofta initiativlösa och för-
lästa pojkar och flickor, som nu lämna
dem.
22
V. FORMSINNE, SKOLA OCH KULTUR
De glimtar jag gett av arbetet i Olof-
skolan visar alltså att det myckna forman-
det och den anknytning till en fyllig verk-
lighet som här sker, tillmötesgår ett djupt
behov 1 barnanaturen och för alla begåv-
ningskategorier äro av stort allmänt ut-
vecklande värde. De utpräglat teoretiskt
och intellektuellt lagda barnen liksom
klarna invärtes genom denna formande
verksamhet och få ett fastare grepp på sig
själva. De nervösa och splittrade röna en
märkligt samlande inverkan genom att
bindas vid en gripbar verklighet, som de
genom sitt arbete utveckla, och där de i
färg- och form få ge fasthet och uttryck
at ett livligt känslo- och tankeliv. De prak-
tiskt och konstnärligt lagda — och syn-
nerligast de, som förena bägge dessa egen-
skaper blomstra alldeles särskilt upp
genom att deras sinnliga förmögenheter
skolas i intimt samförstånd med Övriga
krafter.
Det ökade rum som i den vardande sko-
lan tillerkännes handens och ögats verk-
samhet bottnar alltså i ett hänsynstagande
till barnanaturens krav. Men dessa strä-
vanden böra, om de ledas i rätta banor, ge
vidgade möjligheter för en formkulturens
renässans och stabilisering. Ty en förny-
else, om en sådan kommer, måste kom-
ma fran det uppväxande släktet, från bar-
nen. Det som där sås och i ro får mogna
under insiktsfull ledning sätter i framti-
den frukt. Formsinnet, förmågan att till
en mänskligt-personlig genomandad en-
het sammansvetsa en forms ändamåls-
bestämda element med de rytmiska, sta-
tiska, måleriska värden, som människan
vill se hos tingen för att de harmonise-
rande skola kunna återverka på hennes
inre, denna hos människan nedlagda drift
att förädla nyttans karga värld har, på
grund av de organiskt slutna hantverkliga
produktionsformernas upplösning, förtvi-
nat och efterträtts av en jäktande osäker-
het på alla formskapandets områden.
Ett säkert formsinne, som till en be-
friande enhet sammansmälter skönhets-
och nyttokraven, kan endast utvecklas
genom förtroligt umgänge med de ele-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
