Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 1. Ett fall af mikrocefali jämte en kort framställning af mikrocefalien i allmänhet. Af GUSTAF RETZIUS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM MIKROCEFALI
19
med hast, men eljest anständigt. Deremot kan hon icke sjelf kläda
af och på sig sina kläder. Hennes uppmärksamhet är ständigt riktad
på något föremål; glänsande föremål locka henne särdeles; anblicken
af ett ur gör henne stor glädje. Hon låter gerna undersöka sin
kroppsbeskaffenhet. Efter en stund ger hon tecken att hon har ett
behof och föres bort. Sedan hon återkommit, sysselsätter hon sig
med några pappersbitar, vecklar ut dem och låtsar som om hon
läste, i det hon utstöter sina vanliga strupljud, hvilka låta nästan
som en hönas kackel: »go g o g o go», och i det hon emellanåt lyfter
ögonen med nästan fromt uttryck mot himlen ; slutligen uttalar hon
»Amm»! lägger papperet åsido, hoprullar det och stoppar det med
en apas hastighet i min ficka. Uppenbarligen har hon efterapat
bönen, som hon sett tre gånger om dagen utföras, och hennes »Amm»
skall betyda Amen. Detta är det enda ord, som man hört henne
yttra. Hvad man säger till henne, bedömer hon såsom ett djur,
icke efter innehållet, utan efter intonationen — förbud, hotelser o.
s. v. måste åtföljas af upplyftadt pekfinger, eljest aktar hon ej derpå.
Af blygsamhet finnes intet spår. Då hon nu skall gå ut ur bygg- •
ningen, har hon att nedstiga utför en trappa, vid hvilken hon ej är
van; hon går fram till trappan, utstöter ett förskräckligt skrik: äh,
äh, drar foten tillbaka, sålunda vägrande att gå. Slutligen låter hon
bära sig ned. En annan trappa åter, vid hvilken hon är van, går
hon utan motvilja, stampande och klampande, men alltid med vidt
ut- och framsträckta händer. Hela timmar igenom kan hon sitta
med skrattande ansigte, fromma mot himlen riktade ögon och
vaggande sig af och an såsom en björn i sin bur. Till somliga af sina
kamrater hyser hon alltid hat, till andra ömhet; de senare smeker
hon och slickar dem i ansigtet, såsom en hund brukar slicka sin
herres hand.
Se här en annan historia: fortsättningen på de ofvan omtalade
båda bröderna Sohris. »I följd af hufvudets och halsens
framåtlut-ning synes öfre delen af ryggen starkt böjd, bröstet platt.
Ansigtet är vanligen vändt nedåt; extremiteterna hängande. Denna
egendomliga hållning af kroppen i samband med hufvudskålens synnerliga
litenhet låter karaktären af bestialitet ännu mer framträda, hvilken
framstår i fullaste ljus, om man uppmärksamt iakttager dessa för
öfrigt ej abnormt bildade varelsers lifsyttringar. Fastän utrustade
med sunda fem sinnen sakna* de likväl alla högre andliga krafter,
till och med ortsinnet; ty de förmå ofta ej en gång i närheten af sin
bostad och i den närbelägna tallskogen, som de dagligen besöka,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
