Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5. Om de svenska folkmålens frändskaper ock etnologiska betydelse af J. A. LUNDELL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM DE SVENSKA FOLKMÅLEN.
13
landsmåls alfabete t *), hvarför jag under hänvisning till nämda
afhandling här går till väga med något större frihet ock gifver mina
uppgifter en något allmännare form, än jag eljes kunnat göra. För
korthetens skull använder jag, där så synes lämpligt,
landsmålsalfabetets tecken. Om deras betydelse, d. v. s. om motsvarande
språkljuds bildningssätt, gifver den nämda afhandlingen närmare
upplysning.
Jag börjar med ljudläran ock skall sedan undersöka, i hvad
mon de genom denna vunna slutsatserna bekräftas af ordböjningen.
Låt oss först taga ett par konsonanter, som bjuda oss
lättfattliga ock säkra hållpunkter. De flesta torde från våra landsmål
känna ett egendomligt, s. k. »tjokt» (kakuminalt) 1-ljud (?) i t. ex.
k?iva klifva, gä?e gärde; ett ljud som är mycket lätt att skilja
från det vanliga (postdentala) 1-ljudet (?). Detta »tjocka» ? finnes
i vissa bestämda lägen, i det hela de samma för alla mål, uti
Estland ock Finnland2), på svenska sidan i hela norra ock
mel-lersta Sverige ned till ock med norra Halland, Västergötland,
Östergötland, nordöstra Småland till några mil norr om Kalmar, samt
på Öland, men saknas i det öffiga Småland ock Halland, i Skåne,
Bleking ock på Gottland. Med detta ? följer bildningen af »tjocka»
(supradentala eller kakuminala) t-, d-, 8- ock n-ljud, i ty att
ljudförbindelserna ?t, ?d, ?s, ?n ersättas af de enkla ljuden t, <£, £, rç (eller
$, <?, ä, n), t. ex. sva t svalt, ma<£e malde, sto<s stols, a % aln3).
Gottland intager, som vi snart skola se, en undantagsställning. De
öfriga målen, som sakna ? ock blott hafva det vanliga 1-ljudet (l) i
alla lägen, kallar jag sydsvenska. R-ljuden gifva oss en gräns,
som väsentligen sammanfaller med den nyss efter 1-ljuden
upp-stälda: söder om demia gräns finnas endast skorrande, d. v. s.
post-palatala (gutturala) r-ljud (a ock *); norr därom känner man antingen
blott vibrerande, med tungspetsen uttaladt r (r), eller har man det åt
minstone i vissa ställningar (götamålen ock Öland). Med tillvaron
af tungspets-r följer, liksom med ?, vissa »tjocka» språkljud, i det
att rt, rd, rs, rl, m — åt minstone utanför Öland, Gottland, Nyland
ock Dalarne — öfvergå till de enkla ljuden £, c[, £, £, % (eller t, d, &, rv),
t. ex. iot fört, hö^e hörde, fä^k färsk, mä/a märla, surça surna4).
De sydsvenska målen sakna altså de för öfriga mål särdeles
karaktäristiska »tjocka» språkljuden, både l- ock r-supradentaler (resp.
kakuminaler), ock jag lägger på denna omständighet stor vikt.
Däremot vokalisera de sina skorrande r mer eller mindre fullstän-
’) [Alf. =] De svenska landsmålen. I 2. Stockholm 1879. S. 11—157. 2) Det
saknas i Nyland; men detta mål hör i annat ock i det hela till de norrländska
målen, hvadan vi ej vid denna omständighet behöfva fästa oss. 3) Alf. s. 48—
51, 99—41. 4) Alf. s. 44 f., 33—39, 41.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
