Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5. Om de svenska folkmålens frändskaper ock etnologiska betydelse af J. A. LUNDELL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
Bd I. Nr 5. — J. A. LUNDELL.
saga, Indu lada, sovu sofva, konu kvinna, trqnn trana, bara eller
bara bära, lava eller lava lefva gent emot former med -e eller med
cirkumflex ock förlust af -e. Svaga substantiv, hvilka här som
annorstädes blott hafva en form både som nomin. ock ackus., hafva
i Estland, Nyland, Österbotten, Västerbotten, Ångermanland,
Hel-singland ock Dalarne i ord med ursprungligen kort rotstafvelse
till allmänt ock uteslutande bruk upptagit den gamla ackus., t. ex.
spada spade, stiga stege, drupa droppe, kunu kvinna, haku haka, tresu
trasa; i Helsingland ock delvis Västerbotten med öfvergång i fem.
af -u till -e : more mara, floge fluga, stugge stuga — alt detta i
motsats till kälke, gubbe, måne, brygga, märla, rynka; eller med förlust
af -e: kodd kudde, Jtolp stolpe, hen höna, ryyp ripa o. s. v. ■). Samma
regel skiljer i Västerbotten ock Ångermanland best. plur. mask.
grepan handtagen, dagan dagarne från välta plogarne, hästa hästarne
o. s. v. 2). Att vidlyftigare utföra alt detta här torde icke vara
nödigt: det anförda bör vara tillräckligt att gifva en riktig
föreställning om dessa, som mig synes, för de norrländska målen
egendomliga, i språklifvet djupt ingripande ock altså i samma mon
för klassifikationen viktiga företeelser.
Godkänner man dessa nu uppstälda tre grupper af mål:
gott-ländska, norrländska ock sydsvenska, så återstå mellan de båda
sistnämda svea- ock götamålen (utom småländska), dem jag oaktadt
alla traditioner ock alt hvad som möjligen från annat håll kan
invändas, nödgas föra till samman. Jag påstår åt minstone, att
svea-ock götamålen (med nyss gjorda inskränkning) från hvarandra
skilja sig mindre, än de förra från de norrländska eller de senare
från de sydsvenska, närmast småländskan. Att mellertid från
ljudlärans synpunkt med positiva kännetecken karaktärisera dessa
medelsvenska mål, . Upplands, Södermanlands, Närikes,
Värmlands ock Dalslands, Bohusläns, Väster- ock Östergötlands samt
Ölands olika munarter som ett helt, förefaller till en början en
smula svårt. Ty hvad dessa medelsvenska mål hafva gemensamt
med hvarandra, hafva de i allmänhet gemensamt äfven med
skriftspråket; utom de punkter, i hvilka de till samman med de
norrländska målen stå i motsats till både skriftspråket ock de
sydsvenska målen. Däremot sakna de naturligtvis de norrländska
målens specifika egenheter, ock detta är hufvudsaken. »tje»-ljuden
växla: Jy, y, /y, y; undantagsvis ti, k1, liksom g1, i Roslagen ock
Södertörn3). J*-ljudet växlar också: /, j, £, &4). I
öfverensstäm-melse med skriftspråket, men i motsats till de norrländska målen
hafva de medelsvenska förmjukning af k ock g blott i början al
>) Alf. s 137 139. a) Alf. s. 36 f. s) Alf. s. 51 f., 57, 63. «) Alf. s. 75 f., 42 f., 47.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
