Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5. Om de svenska folkmålens frändskaper ock etnologiska betydelse af J. A. LUNDELL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM DB SVENSEA FOLEMÅLEN.
21
sig om kvantiteten: skuttum (vi) sköto, bittinn biten, lessa läsa —
för att bruka den vanliga rättskrifningens utväg att beteckna läng
konsonant. I motsats till sydligare mål, som förlänga antingen
vokalen eller, mindre ofta, konsonanten, så att de för ursprungligen
kort vokal + kort konsonant få antingen lång vokal + kort
konsonant eller kort vokal + lång konsonant, äga mellertid åt minstone
Estland, Nyland, Österbotten, Norrbotten, Jämtland, Dalarne ock
Västmanland i flere eller färre fall kvar den äldre kombinationen,
i ex. skära, fara, skuri, biti, bruti, stuga, lada med första stafvelsen
värk ligt prosodiskt kort; liksom å andra sidan åt minstone de
östra målen äfven kunna uppvisa äldre lång vokal + lång
konsonant (eller två konsonanter), t. ex. bod bodde bott, byt bytte bytt,
kwit Hvitt, frisk frisk *). Men de öfriga målen, som också skulle
höra till den norrländska gruppen? Möjligen kan äfven i något
af dem kort vokal + kort konsonant påvisas, ehuru jag icke känner
några sådana förbindelser. Säkert är åt minstone, att både i dem
ock i de nyss anförda, som mer eller mindre fullständigt kvarstå
på den äldre ståndpunkten, de ursprungliga kvantitetsförhållandena
på ett annat, äfven detta för öfriga svenska mål alldeles främmande,
sätt visar sitt fortfarande välde öfver språkmaterialet. Jag syftar
på den företeelse, som af Aasen i Norge kallas tilljämning, samt
på ändeisens beroende af rotstafvelsens ursprungliga kvantitet hos
svaga substantiv. Inom en stor del af svenska sidans norrländska
mål, i Västerbotten ock Ångermanland, i Jämtland, Härjedalen ock
Dalarne undandraga sig ord ock ordformer med ursprungligen kort
rotstafvelse, d. v. s. med ursprungligen kort vokal + kort konsonant,
alt jämt de för öfrigt gällande utljudslagarne, ock stundom undergå
rot- ock ändelsevokaler konvergerande förändringar, hvarigenom
de blifva mer eller mindre lika hvarandra eller ofta identiska.
Medan sålunda i Västerbotten ock Jämtland ett -e (eller -a) i
ändeisen vanligen bortfaller ock dess aksent flyttas på rotvokalen, så
att denna får sammansatt aksent, eller på ett föregående 1, n eller
r eller inskjutet e, t. ex. biit (bit) bita, briiuu brinna, kaank tuppe,
ryyp ripa, seg’1 eller segäl segla2), heter det icke desto mindre
fåra eller fara, måga eller maga, skeru eller skära o. s. v. I
Ångermanland ändas öfriga ord på -6 för -a3), men ord ock former med
ursprungligen kort vokal + kort konsonant behålla -a. I dalmålet
ändas tilljämnade ord på -å, andra på -a; ock a i roten öfvergår
till å, t. ex. svårå svara, glåmå glamma, smälå småboskap (för smala,
ack. af smali), kvädå sjunga, moså mosse o. s. v. I Härjedalen ock
Jämtland, där detta system är som bäst utprägladt, stå former
sådana som fere fara, tele tala, vene vane, hemer hammare, sugn
’) Alf. s. 141 f. a) All. s. 144—146. 3) Alf. g. 134—136.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
