Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5. Om de svenska folkmålens frändskaper ock etnologiska betydelse af J. A. LUNDELL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
Bd I. Nr 5. — J. A. LUNDELL.
mellan båda sidorna af Bottniska viken kunde möjligen vara kom*
parationen på -ane, -an, -ene i Österbotten, Västerbotten ock
Ångermanland, t. ex. rättane eller rattene eller rättan rättare 1).
Hvad åter vidkommer de neutrala substantivens best. sing., som
vanligen i ändelse sammanfaller med neutr. af adjektiv på -en samt
supinum i starka verb : huset, mulet, gifvet2) ; så har den äldre
konsonanten här, liksom vid bildningen af imperfektum, varit Ö eller f>.
I dalmålet kvarstår ännu frikativt d: kuel&d kolet, muhd mulet,
hund burit i Alfdalen, men är i Mora på öfvergång till r; i
Smaland, Bleking ock Halland samt Västergötland ock Bohuslän har
man -/, i Skåne enligt en för dess mål egen ljudlag -d; dock så att
i supinum -1 antingen saknas eller blott alternativt finnes i
Bohuslän, nordligaste Västergötland ock någon del af Småland3). Het är
således i synnerhet södra Västergötland, som visar en tvätydig
hållning, hvarpå vi äfven i andra fall sett prof. Men i det hela träffa
vi åter gränsmärkena, där vi äro vana att finna dem. De
medelsvenska ock norrländska hafva för resten, utan annat undantag än
Alfdals- ock Moramåien i Dalarne, öfver alt gått förlustiga detta
-t, ej mindre än de förut omtalade -d, -t i imperfektum ock supinum
af första konjugationen, som hafva samma ursprung. De sydsvenska
målen visa oss som vanligt de fullständigaste, därmed ock i dessa
fall de äldsta formerna.
I fråga om de femin. substantivens best. form i sing. är redan
anmärkt, att inom Sverige artikelns -n allmänneligen försvunnit
utanför de sydsvenska målen. Inom de medelsvenska målen (utom
Södertörn) är ändeisen alltid-a (a, eller a, stundom a); i Sveriges
norrländska mål ock i estsvenskans starka fem. rätt ofta -i eller -e eller -ä, t.
ex. boka eller boki, boke, boka boken. Neutremas bestämda plur.
följer inom Sverige det gifna föredömmet, t. ex. husa, den vanligaste
formen, eller undantagsvis husi o. s. v. Nämda former leda oss
altså till ungefär samma resultat som nyss ofvan presens indik. af
starka verb. Se vi slutligen på best. formen i plur. mask. ock fem.,
så visar sig förhållandet vara, att artikelns -n-, som finnes i
skriftspråkets armarne, månarne, vännerna, fotterna, ock på samma sätt i
sakerna, händerna, flugorna — detta -n- finnes icke på Grottland, i Närike
eller i dalmålet, som (utom Närikes -era i 1 ock 3 dekl.) sluta sina best.
pluraler på -r, såsom vi redan veta5); men kvarstår, som n eller som
rç, med r i Nylands -erna, men för öfrigt utan r; med artikelns
slut-vokal bevarad: steinana stenarne, kvällane kvällarne, markena mar-
*) Alf. 8. 38. 2) Supinum på -it är antingen eu grammatisk spetsfundig-
het eller en dialektform (fråu Mälarlandskapen). 3) Alf. s. 21 -26,153. *) Alf. s
32. 5) Österbotten har blott i svaga fem. best. formen plur. lika med obest., t
ex. gröbbor flickor -na.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
