Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5. Om de svenska folkmålens frändskaper ock etnologiska betydelse af J. A. LUNDELL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM DE SVENSKA EOLKMÅLEN.
25
ländskan från de östra målen, de enda med hvilka man kan känna
sig i någon mon böjd att sammanföra hänne. Förlusten af -n i de
nämda formerna har hon gemensam med Sveriges öfriga mål norr
om Småland; best. pl. på -ar (eller -är) är dalsk ock närkisk.
Ändeisen -et har naturligtvis förlorat sitt t äfven i adjektivet ock
det starka supinum1).
Vi lemna Grottland ock gå vidare. Första konjugationens
imperfektum, som i skriftspråket ändas på -adø, har förlorat sitt -de
ock slutar på -a eller möjligtvis i e-mål på -e eller har till ock
med förlorat detta mot vederlag i cirkumflex på rotvokalen, så långt
svensk tunga når, i alla mål utom det egentliga dalmålet i de tre
socknarne Älfdalen, Orsa ock Mora (i deras gamla omfång) ock
södra Oland, som hafva -ed (-ftd, -ad); småländskan, som har
fullständigt -ade; ock blekingskan, som har -ate: vänted, w&ntad,
väntade, väntate. I passivum hafva äfven Skåne ock Halland -ades:
väntades2). Ej fult så förgänglig är den temabildande konsonanten
i supinum. Småland ock Bleking, Halland, södra ock mellersta
Västergötland hafva -at, Skåne -ad, dalmålet -ad: (jag har) väntaf,
väntad, wantad, eljes öfver alt utan t; Skånes passiva supinum har
också endast -as * *). Det är således i allmänhet de förut som
sydsvenska betecknade målen, i hvilka konsonanten kvarstår.- Se vi
på de starka verbens ändelse i presens indik. (sing.), så finna vi,
utanför Grottland, -er (-nr) i estsvenskan ock Finnland, men på
svenska sidan den nakna roten i Västerbotten, Ångermanland,
Medelpad, Jämtland, Härjedalen, Dalarne ock Värmlands Älfdal, t. ex.
finn finner, skrik skriker; i Helsingland ha de blott -e4). I målen
längre söderut står -er öfver alt kvar, liksom i de östra målen; i
de sydsvenska ock på Oland åt minstone teoretiskt -e/t (-e»), hvilket
dock genom vokaliseringen af tv vanligen ombildas till -a, -o o. s. v.,
före vokal mellertid ofta låter /t höras, t. ex. springe, men springe/tjn5).
Hvad man af de nu senast behandlade formerna finner, är åt
minstone, att norrländingarne bestämdt skilja sig från svearne, om också
i detta fall afståndet till de östra målen blir fult ut lika stort.
Vill man inom verbalböjningen finna ett sammanhang mellan alla
de norrländska målen, något bildningsdrag som samtidigt kunde
skilja dem från öfriga mål, så har man att vända sig till supinum
i andra ock tredje konjugationen (bygga, tro), hvilket i Estland,
Nyland ock Österbotten ej mindre än i Jämtland bildas på -d,
alternativt eller uteslutande, t. ex. bygd (har) bygt, smid (har)
smidt, bjudd (har) bjudt, rodd (har) rott8). Ett annat föreningsband
’) Alf. s. 25 f.; Nn F&röm. § 33,2. 2) Alf. s. 27 f. 3) Alf. s. 26, 28.
*) Alf. s. 45 f. •) Alf. s. 72—74,149. 8) Alf. 8. 28. S&dana supinformer förekomma
dock äfven i Närike.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
