Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5. Om de svenska folkmålens frändskaper ock etnologiska betydelse af J. A. LUNDELL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM DE SVENSKA FOLKMÅLEN.
35
inom älfdalskan på gammalt vis, liksom i Fårömålet, hafva dubbelt
afljud i imperf., t. ex. baita-bet-bitum, friosa-fros-frusum; att det
personliga pronomen upptagit de gamla dualformerna wid ock %d
(i Mora wtr, tr) som pluraler; att mask. ock fem. substantiv
spårlöst förlorat efterhängda artikeln i plur., så att best. formen är
lika med den obest., t. ex. kallär karlar -ne, kifilur kullor-na, liksom
på Gottland ock enstaka i några få andra mål; att adjektivet har
-r i plur., t. ex. digrär tjocka, roligär roliga, liksom i Fårö- ock
Rågö-målen. Märkliga äro ock de på dativen bildade nymodiga
genitiverna stolims stolens, kallämäs karlens, kallumäs karlarnes, ågumäs
ögonens, uckumäs hvilkas *), alldeles jämförliga med vårt vanliga
hvems, haïmes ock stockholmskans honoms, doms. Man finner, i
förbigående anmärkt, att delmålet väl i somt är mycket forntroget, men
i annat åter mycket nymodigt. Det gäller om alla landsmål utan
undantag, att de jämte några äldre drag innehålla så mycket nytt,
att de dock i det hela stå på en yngre ståndpunkt än det svenska
skriftspråket. Det är också helt naturligt, att så skall vara: de
utveckla sig ohämmade af det för deras naturliga lif Främmande,
en gifven språkform fixerande tvång, som en litteratur öfvar.
Gemensamma drag för de norrländska målen inom Sverige
gent emot de östra äro : att r före p, J ock k i flere af dem antingen
blott förlorar sina röstbandsvibrationer ock är obetonadt (t) eller
också därjämte förlorar äfven sina tungvibrationer ock öfvergår
till £, t. ex. jarpQ järpe, starffi stärka, eller va§p varp, va§k värk,
vapjfn värken, kyrka2); samt att J-ljudet, så ofta sj, sk1, stj
sammansmält till ett sådant, öfver alt synes vara supradentalt (<s),
såsom utanför detta område blott i Värmland ock Närike3); vidare
inom böjningen, att -r i presens indik. af verbet vanligen är borta:
starka verb hafva den nakna roten i Västerbotten, Ångermanland,
Medelpad, Jämtland, Härjedalen ock Dalarne jämte Värmlands
Älf-dal4), i Helsingland åter på sin höjd -e, svaga verb hafva visserligen
ändeisens vokal eller åt minstone minnet af den samma i cirkumflex
på rotvokalen i behåll, men -r är äfven här vanligen försvunnet;
samtidigt går -r förloradt äfven i plur. mask. ock fem. i substantiv; men
Västmanland har ännu -r i alla fallen, dalmålet i svaga verb.
Passivbildningen på -s användes ogärna, nästan blott i deponentier ;
men en stark obenägenhet för dessa former finnes ofta äfven i
sydligare mål. Mera uteslutande norrländskt, möjligen i.synnerhet
utmärkande för de inre målen, är obenägenheten mot genitiv på -s.
Obest. genitiv singularis utom nomina propria är öfver alt i
folkmål mer eller mindre sällsynt, enär man för denna form just icke
>) Alf. s. 23; Rydqv. II, 8. 258 f. 2) Alf. s. 44, 42. 3) Alf. s. 42-44, 47.
4) Nn Dalbym. § 187.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
