Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5. Om de svenska folkmålens frändskaper ock etnologiska betydelse af J. A. LUNDELL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
Bd I. Nr 5. — J. A. LUNDELL.
har något bruk, utan hällre väljer andra syntaktiska vändningar.
Däremot är i sydligare mål i best. formen ock af namn denna
böjningsform vid fult lif. I Jämtland ock Härjedalen åter säger man
huse o presta prestens hus ]) o. s. v., i Värmlands Alfdal Jpur qt
hæsfn hästens tjuder, smær at ho iyal eller smær hæris lyal In
gegärds smör2). Afven i dalmålet står den gamla genitiven på
osäkra fotter, när man säger: öxä kalln karlens yxa, ävud folån
fölets hufvud 3). I Ångermanland ersättes genitiven, både bestämd
ock obestämd, genom sammansättningar4). Inom adjektivböjningen
äro de svaga formerna i samma onåd: i st. f. den brune hästen, den
store karlen säger man brunhästen, storkara3). Efterhängda artikeln
har förlorat slutvokalen, ock den norrländska typen -an är ren utom
i Västmanland, där formerna lyda som gà?arçe gårdarne, egerça
ägorna, gruvu^a grufvorna. Västmanland står i böjningen nära
sveamålen, men förmjukningen af k ock g i inljud samt fornartade
kvantitetsförhållanden hänvisa åt minstone en stor del af landskapet
till de norrländska målen som närmaste släktingar.
Bland de mål, som jag kallat medelsvenska, kommer
uppländskan i fråga om, böjningen i de delar, vid hvilka vår uppmärksamhet
företrädesvis fäster sig, tämligen öfver ens med sin västra granne;
dagane, flickone eller flickena, icke flicköra. Men vännera, sakera
• •
säger man både här ock i en del af Västmanland.
Ofverensstäm-melsen mellan olika former af medelsvenska mål är icke mycket större
än enheten inom de norrländska målens område. Afven här finner
man betydande skiljaktigheter. Uppland ock Södermanland samt
Kalmar län, så vidt det hör hit, hafva för tj ock k1, Öster- ock
Västergötland utom några härader blott £-, Närike, Värmland (utom
nordligaste delen, Alfdalen), Dalsland, samt åt minstone delvis
Bohuslän antingen £- eller /-. Grränsen mellan olika former at
»tje »-ljud går altså i riktningen nordväst-sydost, r-ljuden gifva oss
en annan gräns, som går i öster ock väster ock skiljer Öster- ock
Västergötland från det öfriga området: norr om denna gräns är
r allenaherskande, söder därom påminnes man om småländingar ock
skåningar genom det skorrande r (/t), som i götaländerna alltid
finnes i ordens början ock efter kort vokal, t. ex. /tifva, /töra, vä*,
8U^a, men på Öland nästan alldeles tvärtom är hemma i slutet
af orden samt före t, d, s, 1, n. Draga vi gränsen efter /-ljudets
beskaffenhet, så få vi en linje vinkelrätt mot »tje»-ljudets: i nordväst
i Närike ock Värmland supradentalt eller kakuminalt (£, ä) som
i Norrland, i den öfriga delen af fastlandet / från Uppland ned till
’) Jess. HJ, s. 16. 2) Nn Dalbym. § 173. 5) Arbobelius, Gramm. dalekarl
II. Ups. 1818. S. 7. 4) Sidenbladh, a. a. § 58. #) Jess. HJ, s. 22, 34;
Sidbn-bladh, a. a. § 69.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
